My pieces, my entirety

Jag vill ha en massa tid och en häst.

10-årsdagen. Jag sitter och tittar på SVT på den direktsända minnesstuden från Manhattan och Ground Cero. Det var hittils varit en tyst minut, exakt på klockslaget då det första planet störtade in i det ena tornet. Snart kommer en andra minut, då det andra planet störtade in i torn nummer två. Grindarna till minnesmonumentet har öppnats och människorna väller in för att hitta inskriptionen av det namn som tillhörde den saknade personen. Många har med sig papper och penna som de gör kopior av inskriptionerna med. Under tiden läser anhöriga upp namnen av de döda. 2983 namn totalt. Och mina tårar bara rinner och rinner.

Jag skulle vilja skriva en bok.

Det känns konstigt att inte blogga. Nu har jag ju gjort det varje dag i fem månader. Det känns nästan lite tomt. Både mormor och mamma vill att jag ska börja igen. Och då skulle jag ju skriva enbart för dem, och Eeva och Sven också förstås. Det kan ju vara en bra grej. Det känns faktiskt lite tomt utan bloggandet. För min egen skull, att jag får skriva av mig och dela med mig i alla fall till någon annan än dem jag pratar dagligen med. Kanske visa en bild.

Jag undrar vad den bloggen skulle heta. Eller om jag bara ska fortsätta på den här? Det vet jag inte. Men om jag ska börja igen måste jag börja snart. Annars kommer det inte gå.

Ibland känner jag mig lite ensam.

Men sedan inser jag att jag har finaste kompisarna. Bästa gänget.

Jag känner mig så himla glad just nu!

Anna och Ida kommer hit nästa vecka, och sedan är det bara en vecka kvar!



Här är mina två islandströjor!

Amanda:
"Alltså det känns som att din hjärna går på högvarv hela tiden. Du tänker liksom på saker hela tiden."

Jag vill bara dö lite just nu. Att det är så på riktigt helt plötsligt.

Men jag då? Vad händer med mig?

Snart får jag ändå åka till Berlin och glömma allt för ett tag. Glömma allt om Island, allt om hästarna och turisterna, och allt om det här som är på riktigt. Det blir fint.

Igår fick jag ett brev från mormor och Pelle! Mormor skrev att de läser bloggen så att ögonen blöder. Hon skickade också med lite "bilder på kära personer, så jag inte glömmer hur de ser ut". En bild på pappa på fisketur på fjället, en bild på mamma med orkestern, en på lilla tjockisWalle som hoppas i Pelles säng och en på mig och Walle tillsammans på trehjulingen. Alla från 1997.

Idag fick jag också brev, men ett lite större! Det var från mamma och pappa pch innehöll en massa bra saker! Dels ett brev från pappa, ett från mamma och en bild på pappa och Walle där Walle hade skrivit på baksidan. De två vykorten som Sarah skickade från Tanzania fanns också med, tre tidningar; Ilustrerad vetenskap, bruxanvisningen (KTH-quarnevalens tidning) och Ilmailu (pappa, jag vet faktiskt inte om jag kommer att läsa den, haha). Det fanns också torkad mango (!), nappar, geisha och blomfrön av olika sorter (varför fick jag dem?).

Det här gjorde mig så himla glad och jag har redan ätit upp första påsen torkade mangosar. Jag älskar att få brev!!

Camilla:  "Vi måste göra något kul när du kommer tillbaka. Något sjukt. Typ roadtrippa till Lindköping."

Igår hade jag middag. Det blev så himla bra och trevligt. Till och med Max var med på skype!

Jag hinner eller orkar inte riktigt skriva så mycket. Vill skriva mycket mycket mycket, men nu har jag ju faktiskt två bloggar att hålla reda på.

Har inte riktigt fattat än vad som händer. Jag vet ju att jag ska åka och vara borta skitlänge, men det känns liksom inte. Askonstigt. Det känns bara jobbigt att behöva packa så himla mycket saker, som inte ens får plats. Men det blir nog bra.

Jag fick brevpapper och kuvert på posten igår från Eeva och Sven. De hade till och med skickat med 20 euro frimärkspengar. Jättefint! Det blir mycket brev hit och dit. Det ser jag fram emot!