Hit&Dit
Så skulle jag beskriva min vardag numera. Hit&Dit.
Nu är en sån här stund när jag bara mår allmänt bra. Solen skiner ute, d e inte varmt alls, men solen värmer ändå. Inte ett moln på himlen. Var nyss och kollade lite på basar och förstärkare med Christer.
Men det här med att må bra. Vad är det som gör att jag mår bra nu? Varför kan jag inte sedan bibehälla känslan kvällen ut? För det har jag nämligen aldrig lyckats me. Ena stunden är jag så glad som jag kan bli och sedan någon minut senare är det som om jag passerar en tröskel och allt blir plötsligt skit. Somom jag skulle gå från ett ljus vacker rum med växter och vacker utsikt från fönstret, till ett mörkt kallt rum med endast en stol i mitten och föstret som vätter mot en fabrik. För visst gör naturen så man mår bra. Alla behöver naturen. Det finns ju människor som bara bott i en stad hela sitt liv, men även där finns ju naturen. Man har ju sina små parker, hemma växter och annat sådan. Visst, det är ju så otroligt lite. Men fortfarande. Natur. Det är naturen vi lever av. Allt vi har kommer därifrån. Precis allt. Så vi borde vara med tacksamma.
Tillbaka till det här med att må bra. Ingen episk bredd. Vi pratade idag på mentorstiden om vad vi gör för oss själv, för att vi ska må bra. Och jag insåg att jag faktiskt inte spenderar så mycket tid med mig själv. Gör saker som jag tycker är roliga utan att bry mig om andra. I alla fall inte här hemma. I Kirppu är det lättare. Eller Öjarn. Där har jag inte täckning på min mobil, så det blir mycket ta det lugnt och bara vara med sig själv. Älskar de där ställena. Mitt i skogen.
Mamma vill att vi ska åka någonstans över Kristihimmelfärdshelgen. Först ville jag inte det, för jag ville vara hemma och träffa alla. Men sedan tänkte jag efter. Att jag kanske behöver den där lilla pausen. Från allt. Bara få åka iväg och tänka på annt ett tag. Då skulle vi åka med Walle, Anna och Lisa och Ida. Verkligen jättetrevligt. Så jag sa ja till förslaget. Och jag sa också till mamma att jag inte vill ha täckning på min mobil. För det är då jag verkligen slipper det livet jag har hemma. Jag kan bara ta det lugnt och... bara vara. Det är nog det bästa som finns.
Som att ta en tur med roddbåten på sjön precis när solen går ner. Eller proppa magen full med blåbär utanför stugan. Eller ta de blåbär mormor redan plockat. Eller sitta ute i solen och fäkta iväg myggorna. Eller mata fiskarna med resten av gröten efter frukosten. Eller bara lyssna på massa bra musik och sitta och minnas. Eller filosofera.
Allt det. Allt det kan jag bara göra i skogen, mitt i ingestans. I Kirppu eller Öjarn. Det är bara där jag finner ro. Där jag kan koncentrera mig på allt annat än det som finns hemma.
Underbart. Jag vill dit. Nu.
Bort härifrån. Iväg. Bara jag slipper vara här hemma.
Nu är en sån här stund när jag bara mår allmänt bra. Solen skiner ute, d e inte varmt alls, men solen värmer ändå. Inte ett moln på himlen. Var nyss och kollade lite på basar och förstärkare med Christer.
Men det här med att må bra. Vad är det som gör att jag mår bra nu? Varför kan jag inte sedan bibehälla känslan kvällen ut? För det har jag nämligen aldrig lyckats me. Ena stunden är jag så glad som jag kan bli och sedan någon minut senare är det som om jag passerar en tröskel och allt blir plötsligt skit. Somom jag skulle gå från ett ljus vacker rum med växter och vacker utsikt från fönstret, till ett mörkt kallt rum med endast en stol i mitten och föstret som vätter mot en fabrik. För visst gör naturen så man mår bra. Alla behöver naturen. Det finns ju människor som bara bott i en stad hela sitt liv, men även där finns ju naturen. Man har ju sina små parker, hemma växter och annat sådan. Visst, det är ju så otroligt lite. Men fortfarande. Natur. Det är naturen vi lever av. Allt vi har kommer därifrån. Precis allt. Så vi borde vara med tacksamma.
Tillbaka till det här med att må bra. Ingen episk bredd. Vi pratade idag på mentorstiden om vad vi gör för oss själv, för att vi ska må bra. Och jag insåg att jag faktiskt inte spenderar så mycket tid med mig själv. Gör saker som jag tycker är roliga utan att bry mig om andra. I alla fall inte här hemma. I Kirppu är det lättare. Eller Öjarn. Där har jag inte täckning på min mobil, så det blir mycket ta det lugnt och bara vara med sig själv. Älskar de där ställena. Mitt i skogen.
Mamma vill att vi ska åka någonstans över Kristihimmelfärdshelgen. Först ville jag inte det, för jag ville vara hemma och träffa alla. Men sedan tänkte jag efter. Att jag kanske behöver den där lilla pausen. Från allt. Bara få åka iväg och tänka på annt ett tag. Då skulle vi åka med Walle, Anna och Lisa och Ida. Verkligen jättetrevligt. Så jag sa ja till förslaget. Och jag sa också till mamma att jag inte vill ha täckning på min mobil. För det är då jag verkligen slipper det livet jag har hemma. Jag kan bara ta det lugnt och... bara vara. Det är nog det bästa som finns.
Som att ta en tur med roddbåten på sjön precis när solen går ner. Eller proppa magen full med blåbär utanför stugan. Eller ta de blåbär mormor redan plockat. Eller sitta ute i solen och fäkta iväg myggorna. Eller mata fiskarna med resten av gröten efter frukosten. Eller bara lyssna på massa bra musik och sitta och minnas. Eller filosofera.
Allt det. Allt det kan jag bara göra i skogen, mitt i ingestans. I Kirppu eller Öjarn. Det är bara där jag finner ro. Där jag kan koncentrera mig på allt annat än det som finns hemma.
Underbart. Jag vill dit. Nu.
Bort härifrån. Iväg. Bara jag slipper vara här hemma.
