Hamina <3
Jaha, så var det lägret över och sommaren snart slut. Helt sjukt snabbt har det gått. Och det har hänt så mycket. Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna sammanfatta det.
Jag har i alla fall träffat och lärt känna så sjukt många underbara människor så det är inte sant. Och det sannolikaste är att jag aldrig mer kommer att träffa dem mer. Just den känslan, när man säger hejdå till varandra och lovar att ses, men ändå vet att man aldrig kommer göra det. Den känslan svider.
Just på läger (vilket jag var på i Hamina i Finland) är också sammahållningen så otroligt stark. Man lever nästan på varandra i flera dagar och lär känna varandra snabbare än något annat. Och sedan plötsligt är lägret slut, och alla åker hem till sig. Man håller kontakten ett tag, men sedan glömmer man bort stunderna man hade, hur det kändes och vad som sades. Man glömmer hurdan kontakt man hade med människorna i fråga, och hur gemenkapen kändes. Men framförallt glömmer man tankarna man hade, vad man tänkte på, och varför.
Jag är egentligen väldigt dålig på att hålla på kontakt med folk. Otroligt dålig egentligen. Vad är mitt problem?
Tvättmaskinen har gått klart där nere nu, så jag borde gå ner och hänga skiten. Men det orkar jag inte. Fast jag måste.
Varför går tiden så snabbt? Är det bara jag som tycker att tider går fortare och fortare? Det brukar inträffa när man bli gammal.. hur snabbt kommer tiden inte gå då när jag är gammal? ... Jag har funderat på om det bara är jag som upplever det så, eller som det faktiskt är så att tiden går snabbare.. I och med jordens rotation eller något, jag vet inte. Men vad det nu är som påverkar det, måste det få ett stopp. Jag hinner knappt uppleva ögonblicken innan de är förbi.
Jag har egentligen så mycket jag vill skriva. Men jag vet inte var jag ska börja. Så jag börjar ingenstans.
---
Har ni tänk på hur mycket saker man glömmer bort helt och hållet?
Jag har i alla fall träffat och lärt känna så sjukt många underbara människor så det är inte sant. Och det sannolikaste är att jag aldrig mer kommer att träffa dem mer. Just den känslan, när man säger hejdå till varandra och lovar att ses, men ändå vet att man aldrig kommer göra det. Den känslan svider.
Just på läger (vilket jag var på i Hamina i Finland) är också sammahållningen så otroligt stark. Man lever nästan på varandra i flera dagar och lär känna varandra snabbare än något annat. Och sedan plötsligt är lägret slut, och alla åker hem till sig. Man håller kontakten ett tag, men sedan glömmer man bort stunderna man hade, hur det kändes och vad som sades. Man glömmer hurdan kontakt man hade med människorna i fråga, och hur gemenkapen kändes. Men framförallt glömmer man tankarna man hade, vad man tänkte på, och varför.
Jag är egentligen väldigt dålig på att hålla på kontakt med folk. Otroligt dålig egentligen. Vad är mitt problem?
Tvättmaskinen har gått klart där nere nu, så jag borde gå ner och hänga skiten. Men det orkar jag inte. Fast jag måste.
Varför går tiden så snabbt? Är det bara jag som tycker att tider går fortare och fortare? Det brukar inträffa när man bli gammal.. hur snabbt kommer tiden inte gå då när jag är gammal? ... Jag har funderat på om det bara är jag som upplever det så, eller som det faktiskt är så att tiden går snabbare.. I och med jordens rotation eller något, jag vet inte. Men vad det nu är som påverkar det, måste det få ett stopp. Jag hinner knappt uppleva ögonblicken innan de är förbi.
Jag har egentligen så mycket jag vill skriva. Men jag vet inte var jag ska börja. Så jag börjar ingenstans.
---
Har ni tänk på hur mycket saker man glömmer bort helt och hållet?
