Svenska novellen!
BALETTBÖGEN
Jag bryr mig inte längre om att folk kallar mig "miffo" eller "balettbög" när jag går genom korridoren i skolan. Så har det alltid varit, så länge jag kan minnas. Så jag har vant mig. Det är hemskt, men jag har det. Rasterna tillbringar jag mest utomhus för att slippa träffa Stefan och hans gäng, de som är på mig mest med glåporden. Den där jävla Stefan. Han tror verkligen att han är något. Mobbar allt och alla för ingenting.
Tänk vad annorlunda det skulle vara om han var i min situation. Om han skulle vara den de skrek bög efter. Men det skulle förstås aldrig kunna inträffa. För Stefan har den där självsäkerheten som gör att han kan göra vad han vill. Och så har han ju sitt gäng, som står bakom honom oavsett vad som händer. Oavsett vem han kallar för miffo.
***
"Hora!" skriker jag så högt jag kan efter Marielle och en av killarna knuffar mig i sidan och de andra skrattar. "Fyfan va äcklig hon är asså!" skrattar Philip och kastar en elak blick mot Marielle som ägnar all sin uppmärksamhet åt sitt skåp och dess innehåll. Skåpet som jag har skrivit "slyna" på.
När vi vänder oss om står Christoffer där. Bög-Christoffer. Balettbögen. Fy fan för honom. Han bara står där, rakt upp och ner, och kollar på oss. "Vafan gloru på din jävla apa?!" säger Tom och slår till honom i huvudet. "Ja. Lägg av med det." säger jag. "Jävla balettbög."
Jag känner att jag också måste säga någonting till honom, som får killarna att respektera och se upp till mig. De anser ju mig vara den som är den tuffaste av oss. Eller hela skolan gör väl det. Och så har det också blivit. Jag har tilldelats och antagit rollen som "tuffast" och "populärast" och den rollen är ganska svår att ta sig ur. Näst intill omöjlig. Killarna förväntar sig alltid att jag ska börja. Börja ropa skällsord, börja slå. Och det gör jag också. Men om jag börjar, kan jag inte sluta då också? Nej. Har det en gång börjat så går det inte att sluta. Det blir som en ond spiral, som bara snurrar nedåt och nedåt, snabbare och snabbare.
Jag ser in i Christoffers ögon innan jag går förbi honom med en hård knuff på axeln, för att bevisa att han är den svaga i situationen. Men även fast våra blickar bara möts för någon sekund ser jag såret i dem. Såret som plågar och blöder. Såret som jag och mina killar hela tiden river upp.
***
Mamma ger mig en snabb kram när jag kommer in i hallen och springer sedan iväg för att hämta något. "Gå och ta en dusch nu gubben så kommer vi iväg sen. Du ska ju inte bli sen till genrepet! Och sen ikväll gäller det. Då är det ju premiär!..." Hon fortsätter prata medan hon går runt och fixar, men om hon pratar med mig eller någon annan är jag inte riktigt säker på. Så jag går upp för trappan mot badrummet.
"Är du nu säker på att du har allt med dig?" frågar mamma ängligt när vi är framme. "Ja, mamma." Hon ger mig en puss på kinden och så säger hon till mig att allt kommer gå hur bra som helst, att inget kan gå fel. Sedan stiger jag ur bilen och går sakta mot bakdörren på byggnaden jag ska in i.
***
När skolan väl är slut skyndar sig alla hem, inklusive mig. Ingen vill ju vara kvar i skolan längre än nödvändigt. Fast hemma vill jag egentligen inte heller vara. Jag går tillsammans med Tom till bussen där vi skiljs åt med en dunk i ryggen.
Så står jag framför de grådaskiga husen igen, med bussen som precis ska åka iväg bakom mig, som så många andra dagar förut. Jag rättar till ryggsäcken och börjar sakta gå mot det tredje av husen med nedböjt huvud. Väl inne i trapphuset ser jag att någon har varit där under dagen och städat bort klottret på väggarna. Men det kommer inte ta lång tid innan väggarna är fulla igen. Så jag tar fram en penna och skriver "jävla liv" bredvid lampknappen.
Jag öppnar dörren till lägenheten och tar ett stort kliv över högen med post. "Hallå?" ropar jag. "Jag är hemma nu!" Inget svar. Som vanligt alltså. Sedan hittar jag mamma sovandes i sin fåtölj i vardagsrummet. Jag lägger en filt över henne och går in på mitt rum. Lägger mig ned på sängen med blicken fäst på fläcken i taket.
Jag vet inte hur länge jag ligger så, men plötsligt ringer telefonen. Eftersom mamma sover skyndar jag mig att svara. Det är mormor. "Morfar har ju fått feber som du vet, så jag tänkte fråga om du vill följa med i stället. Jag har ju ändå två biljetter." Balett på operan. Inte alls min grej. Bög-Christoffer skulle nog få sig ett gott skratt nu om han visste att jag skulle gå på balett. På operan dessutom! Men jag tackar ja i alla fall. Det är ju ändå min mormor. Lite trevlig får man ju vara.
***
Ögonblicket för mig att komma in på scen närmar sig. Jag hör mammas lugnande röst inuti mitt huvud som säger att jag kommer klara det, alldeles galant. Musiken höjs och jag tar ett djupt andetag, sluter ögonen och kastar mig sedan in i scenens starka ljus och dansar. Dansar som om det vore för sista gången i mitt liv. Och just i det ögonblicket känner jag hur fullkomlig jag är. Bättre än såhär kan det inte bli. Även fast det bara är jag på den enorma scenen. Men ändå så känns den för liten, som om ytan inte räckte till för mina rörelser. Alla rörelser och känslor som bara forsar ut över publiken från min kropp.
***
Jag sitter uttråkad på min plats bredvid mormor då en ny dansare kommer in på scenen, men som jag ändå på något sätt känner igen. Fast varför bryr jag mig överhuvudtaget? Balett är ändå bara för bögar. Men jag kan ändå inte slita blicken från killen på scenen. En ensam strålkastare lyser upp honom medan han flyger fram över golvet, täcker upp varenda meter av det.
Plötsligt får jag se ett välbekant ansiktsuttryck i killens ansikte. Ett sorgset ansikte, men dock fortfarande med hopp i. "Vem fan...?" viskar jag och skärper blicken ytterligare. Sedan börjar jag leta efter programmet för att se vad han heter. För att se vem det är. Och när jag tillslut hittat det har nästa scen i föreställningen börjat och killen syns inte längre till.
Jag öppnar programmet och hittar listan med namnen på alla dansare. Min blick stannar till vid kategorin solodansare. "Christoffer Berglöf" läser jag på en av raderna. Men det är ju... Det är ju han, balettbögen!
***
Väl inne bland kulisserna igen kan jag inte tro det som just hänt. Jag, och en scen. Inget mer. Lyckligt går jag mot logen med alla sorters lyckönskningar ringandes i öronen. Väl inne i det tomma rummet andas jag ut och ser mig själv i spegeln. "Det där klarade du ju galant!" säger jag.
Sedan är föreställningen plötsligt slut och det är dags för mig att gå upp på scenen igen för att ta emot applåder. Och när jag står där, längst fram, känner jag glädjen växa i mig som när blåser upp en stor färgglad ballong. Jag bugar mig som tack och ser ut över folkmassan framför mig. Då fastnar min blick på ett välbekant ansikte.
Stefan.
Luften i ballongen pyser sakta ut. Vad gör han här? Han hatar ju balett? Jag försöker göra mig osynlig när hans blick sveper över scenen, även fast jag vet att han förr eller senare kommer att se mig. Och det gör han också. Med ens vill jag bara bort från scenen, bort från allting. Bara jag slipper den där blicken på mig. Men istället för att ge mig ett hånleende och visa fingret ler han mot mig. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det och ler lite tafatt tillbaka. Då ler han ännu större och visar tummen upp.
Driver han med mig? Nej, det verkar inte så. Stefan fortsätter att klappa händerna och le mot mig. Ballongen fylls sakta med luft igen.
Jag bryr mig inte längre om att folk kallar mig "miffo" eller "balettbög" när jag går genom korridoren i skolan. Så har det alltid varit, så länge jag kan minnas. Så jag har vant mig. Det är hemskt, men jag har det. Rasterna tillbringar jag mest utomhus för att slippa träffa Stefan och hans gäng, de som är på mig mest med glåporden. Den där jävla Stefan. Han tror verkligen att han är något. Mobbar allt och alla för ingenting.
Tänk vad annorlunda det skulle vara om han var i min situation. Om han skulle vara den de skrek bög efter. Men det skulle förstås aldrig kunna inträffa. För Stefan har den där självsäkerheten som gör att han kan göra vad han vill. Och så har han ju sitt gäng, som står bakom honom oavsett vad som händer. Oavsett vem han kallar för miffo.
***
"Hora!" skriker jag så högt jag kan efter Marielle och en av killarna knuffar mig i sidan och de andra skrattar. "Fyfan va äcklig hon är asså!" skrattar Philip och kastar en elak blick mot Marielle som ägnar all sin uppmärksamhet åt sitt skåp och dess innehåll. Skåpet som jag har skrivit "slyna" på.
När vi vänder oss om står Christoffer där. Bög-Christoffer. Balettbögen. Fy fan för honom. Han bara står där, rakt upp och ner, och kollar på oss. "Vafan gloru på din jävla apa?!" säger Tom och slår till honom i huvudet. "Ja. Lägg av med det." säger jag. "Jävla balettbög."
Jag känner att jag också måste säga någonting till honom, som får killarna att respektera och se upp till mig. De anser ju mig vara den som är den tuffaste av oss. Eller hela skolan gör väl det. Och så har det också blivit. Jag har tilldelats och antagit rollen som "tuffast" och "populärast" och den rollen är ganska svår att ta sig ur. Näst intill omöjlig. Killarna förväntar sig alltid att jag ska börja. Börja ropa skällsord, börja slå. Och det gör jag också. Men om jag börjar, kan jag inte sluta då också? Nej. Har det en gång börjat så går det inte att sluta. Det blir som en ond spiral, som bara snurrar nedåt och nedåt, snabbare och snabbare.
Jag ser in i Christoffers ögon innan jag går förbi honom med en hård knuff på axeln, för att bevisa att han är den svaga i situationen. Men även fast våra blickar bara möts för någon sekund ser jag såret i dem. Såret som plågar och blöder. Såret som jag och mina killar hela tiden river upp.
***
Mamma ger mig en snabb kram när jag kommer in i hallen och springer sedan iväg för att hämta något. "Gå och ta en dusch nu gubben så kommer vi iväg sen. Du ska ju inte bli sen till genrepet! Och sen ikväll gäller det. Då är det ju premiär!..." Hon fortsätter prata medan hon går runt och fixar, men om hon pratar med mig eller någon annan är jag inte riktigt säker på. Så jag går upp för trappan mot badrummet.
"Är du nu säker på att du har allt med dig?" frågar mamma ängligt när vi är framme. "Ja, mamma." Hon ger mig en puss på kinden och så säger hon till mig att allt kommer gå hur bra som helst, att inget kan gå fel. Sedan stiger jag ur bilen och går sakta mot bakdörren på byggnaden jag ska in i.
***
När skolan väl är slut skyndar sig alla hem, inklusive mig. Ingen vill ju vara kvar i skolan längre än nödvändigt. Fast hemma vill jag egentligen inte heller vara. Jag går tillsammans med Tom till bussen där vi skiljs åt med en dunk i ryggen.
Så står jag framför de grådaskiga husen igen, med bussen som precis ska åka iväg bakom mig, som så många andra dagar förut. Jag rättar till ryggsäcken och börjar sakta gå mot det tredje av husen med nedböjt huvud. Väl inne i trapphuset ser jag att någon har varit där under dagen och städat bort klottret på väggarna. Men det kommer inte ta lång tid innan väggarna är fulla igen. Så jag tar fram en penna och skriver "jävla liv" bredvid lampknappen.
Jag öppnar dörren till lägenheten och tar ett stort kliv över högen med post. "Hallå?" ropar jag. "Jag är hemma nu!" Inget svar. Som vanligt alltså. Sedan hittar jag mamma sovandes i sin fåtölj i vardagsrummet. Jag lägger en filt över henne och går in på mitt rum. Lägger mig ned på sängen med blicken fäst på fläcken i taket.
Jag vet inte hur länge jag ligger så, men plötsligt ringer telefonen. Eftersom mamma sover skyndar jag mig att svara. Det är mormor. "Morfar har ju fått feber som du vet, så jag tänkte fråga om du vill följa med i stället. Jag har ju ändå två biljetter." Balett på operan. Inte alls min grej. Bög-Christoffer skulle nog få sig ett gott skratt nu om han visste att jag skulle gå på balett. På operan dessutom! Men jag tackar ja i alla fall. Det är ju ändå min mormor. Lite trevlig får man ju vara.
***
Ögonblicket för mig att komma in på scen närmar sig. Jag hör mammas lugnande röst inuti mitt huvud som säger att jag kommer klara det, alldeles galant. Musiken höjs och jag tar ett djupt andetag, sluter ögonen och kastar mig sedan in i scenens starka ljus och dansar. Dansar som om det vore för sista gången i mitt liv. Och just i det ögonblicket känner jag hur fullkomlig jag är. Bättre än såhär kan det inte bli. Även fast det bara är jag på den enorma scenen. Men ändå så känns den för liten, som om ytan inte räckte till för mina rörelser. Alla rörelser och känslor som bara forsar ut över publiken från min kropp.
***
Jag sitter uttråkad på min plats bredvid mormor då en ny dansare kommer in på scenen, men som jag ändå på något sätt känner igen. Fast varför bryr jag mig överhuvudtaget? Balett är ändå bara för bögar. Men jag kan ändå inte slita blicken från killen på scenen. En ensam strålkastare lyser upp honom medan han flyger fram över golvet, täcker upp varenda meter av det.
Plötsligt får jag se ett välbekant ansiktsuttryck i killens ansikte. Ett sorgset ansikte, men dock fortfarande med hopp i. "Vem fan...?" viskar jag och skärper blicken ytterligare. Sedan börjar jag leta efter programmet för att se vad han heter. För att se vem det är. Och när jag tillslut hittat det har nästa scen i föreställningen börjat och killen syns inte längre till.
Jag öppnar programmet och hittar listan med namnen på alla dansare. Min blick stannar till vid kategorin solodansare. "Christoffer Berglöf" läser jag på en av raderna. Men det är ju... Det är ju han, balettbögen!
***
Väl inne bland kulisserna igen kan jag inte tro det som just hänt. Jag, och en scen. Inget mer. Lyckligt går jag mot logen med alla sorters lyckönskningar ringandes i öronen. Väl inne i det tomma rummet andas jag ut och ser mig själv i spegeln. "Det där klarade du ju galant!" säger jag.
Sedan är föreställningen plötsligt slut och det är dags för mig att gå upp på scenen igen för att ta emot applåder. Och när jag står där, längst fram, känner jag glädjen växa i mig som när blåser upp en stor färgglad ballong. Jag bugar mig som tack och ser ut över folkmassan framför mig. Då fastnar min blick på ett välbekant ansikte.
Stefan.
Luften i ballongen pyser sakta ut. Vad gör han här? Han hatar ju balett? Jag försöker göra mig osynlig när hans blick sveper över scenen, även fast jag vet att han förr eller senare kommer att se mig. Och det gör han också. Med ens vill jag bara bort från scenen, bort från allting. Bara jag slipper den där blicken på mig. Men istället för att ge mig ett hånleende och visa fingret ler han mot mig. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det och ler lite tafatt tillbaka. Då ler han ännu större och visar tummen upp.
Driver han med mig? Nej, det verkar inte så. Stefan fortsätter att klappa händerna och le mot mig. Ballongen fylls sakta med luft igen.
