My pieces, my entirety

Efter att jag gått på mötet inför Tanzania sprang jag till Stadbiblioteket, sedan till Götgatan, sedan Forum och biblioteket där (där de lyckligtvis hade Stora Fondboken, vilken är cirkus 7cm tjock.. kände mig lite som en pluggis där jag gick med den i famnen, haha). Helt plötsligt har så sjukt mycket att tänka på. Så mycket jag ska pilla in i helgen och så mycket att tänka på och ta tag i. På vägen från bussen pratade jag en stund med Elsa och vi uttryckte vår frustration över all stress. Men vet ni?

Det är faktiskt konstigt. Trots att jag sprang över hela staden, fram och tillbaka, har en jävla massa planering för helgen framför mig eftersom mamma och pappa är på Strömstugan och jag dessutom inte vet vad jag ska äta till middag, så känns det bra. Jag kan faktiskt påstå att jag för tillfället mår genuint bra. Hur går det ihop med all stress?

Som det redan ser ut är det jävligt tajt med hur jag ska få ihop all dans i helgen med resten av sakerna jag vill göra. Ännu där till insåg jag att Cirkus Wiktoria kommer hit på lördag, vilket jag bara måste se. Jag har inte varit på cirkus på flera år, och om det innebär att jag måste gå upp tidigare imorgon och göra det jag skulle göra på lördagen för att få gå på cirkus, så gör jag det med glädje. Jag behöver cirkus. Sedan om resten av tjejerna som ska sova här vill gå med bryr jag mig inte om. (:

Dessutom, kul att jag bara idag hade fått 132 mail. Och även 99 notifications på ansiktsboken. Notera då att dessa notifications var för kommentarer på en bild, på endast grekiska. Kewl. Jag älskar facebook. -.-'

Jag tvingar mig själv att ha altandörren öppen, trots att jag egentligen fryser. Men det är bara för att höra fåglarna och se solen strömma in genom dörröppningen.



Och bara därför bjuder jag på en muppbild från Arvika i somras.

När jag sitter som bäst och har ett sofistikerat samtal med Lovsa i datasalen ser jag i ögonvrån hur Theo kommer gåendes. Jag riktar blicken mot min datorskärm och jag hör Lovisa frusta till bredvid mig. Jag ser då förvånat upp, först på henne och sedan på Theo. Då riktar han en vattenpistol mot mig och skjuter, rakt i pannan. Och jag ger ifrån mig samma ljud som Lovisa just gjorde. Sedan springer han med nöjd min därifrån innan vi hinner göra något.

Han ska få igen den jäveln. Jag och Lovisa ska komma på en kickass-idé. Jag funderar nästan på att låna Walles überstora vattenpistol och skjuta ner honom.

(Fortsättning följer alltså.)

Ungefär såhär känns det nu. Inte bokstavligen kanske, men ungefär så.

Är inte de här dansskorna helt underbara? Jag har funderat på om man skulle kunna använda såna här jazzskor, eller möjligtvis balettskor utomhus. Balettskor har ju mockasulor så de skulle gå sönder direkt, men jazzskor har gummisula, så det skulle nog fundera bättre. Det kanske till och med går att lägga på en tunn extrasula, som fortfarande låter skon vara mjuk. Skulle vara underbart att faktiskt ha skor som är lika mjuka som foten i sig och som inte stör, eller vad man ska säga.

Och grattis till Jonas Gubbs bror. Eller något. :P

:D

Världen lever igen. Bladen har slagit ut på träden och maskrosorna blommar runt om i staden. Trädet påväg till Skuru skola är nu proppfullt med rosa blommor, som även träden i Kungsträdgården. De enda knopparna som inte slagit ut ännu är Eken. Men det är ingen brådska.

Det känns otroligt, men dessa små rosa blommor som bolmar ut från grenarna gör mig så otroligt lycklig, och på något sätt fridfull. Allt verkar så enkelt, så självklart.

Efter att ha haft mormor pch Pelle på middag i fredags sprang jag, fullt påbylsad med långkalsonger och annat varmt, iväg till Globen för att göra sällskap med Emma som köade till Idol. Hon hade fått sällskap av Emma (även kallad Doris, haha) och två killar från Ljungby vid namn Joakim och Daniel. För att göra er uppmärksamma om hur långt bort Lungby ligger kan jag säga att det är närmade till Malmö än hit. Så vi var mäkta imponerade av att de var här. Emmas föräldrar hade dessutom tagit med sig mackor och varm choklad så de hamnade ju i världens guldgruva med varma filtar och trevligt sällskap. Dessutom gjorde vi saällskap med två tjejer, som jag inte längre minns namnet på. Tyvärr lyckades Emma (Doris) stuka foten under en av våra promenader och fick åka hem. Förhoppningsvis mär hon bättre nu.

Människorna runt omkring oss hade självklart tagit med sig diverse gitarrer som de satt och plinkade på. Tyvärr verkade det som de bara kunde ungefär fem låtar, och bland dem var favoriterna Halleluja och I'm Yours. Tillslut riggade, till vår lättnad, de jävlarna upp ett tält mellan oss och dem, som en fin ljudbarriär. Då blev det tystare.

Sedan på morgonkvisten kom en Helena, som varit med tidigare i Idol, och hoppade in med oss i kön. Riktigt riktigt kul tjej. Hon tyckte jag var en cooling som stod först i kön till Idol, köade hela ntten, för att sedan åka till Ikea! (För jag var ju inte där för att söka, absolut inte. Jag var ju där för Emmas skull, för att sedan åka till Ikea med Jessica.) Så jag lämnade trion (Idol-Emma, Idol-Danne och Idol-Jocke) strax innan elva när vi varit med i inspringet och en del annant de behövde inför tv. Tyvärr mådde Emma inge vidare under dagen.

På Ikea sprang jag och Jessica runt som små barn och testsatt fotöljer, funderade kring inredning och annat som hör hemmet till. Jessica köpte endast en anslagstavla medan jag, utöver det vanliga (vilket är servetter och ljus), både glas och en liten gosdjurskanin. Hon fick heta Melani. Därefter gick vi över till Ica och köpte glass, och satte oss ute i solen på en kulle för att äta dessa. När jag slutligen kom hem däckade jag nästan direkt, med planer om att sova två timmar och sedan gå upp för att äta och plugga. Men efter fyra timmar kom mamma och väckte mig, och då var mitt alarm inte längre på (antagligen avstängt i sömnen) så jag gick upp och stekte två ägg. Därefter mera sömn.

Totalt sov jag 18 timmar. Arton timmar. Eller aderton som pappa säger.

---

Fick ett sms från HuvaN:
"Guds bästa gåva till mänskligheten: mjölk."
Ahh, tänker jag då, hon dricker o'boy. Så kommer nästa sms:
"Fast kakakobönan är inte heller så illa pinkat det heller."
Konversationen som följde handlade om majs och popcorn och hon påstod att popcorn i sig inte var en gåva från gud. Men vi kom tillsist fram till att eftersom popcorn kom från majs så var det en two-in-one gåva från gud. Som ett Kinderägg. Surprize-funktionen.

Fin konversation.

HejsanjagheterMyNordströmochjagskaåkatillTanzaniavecka44!

Fucking hell! Jag är antagen! Fy fan vad kul det ska bli! :D

Detta gäller alltså mitt 100-poängsprojekt, och jag ska alltså till Tanzania! SHIT!

Hur kan jag vara så trött och borta i huvudet så jag tar fel på tiden med en fucking timme? Och det blir ju inte precis bättre för att jag fått ett blödande sår på fingret.

Jag måste göra något åt det här snart.

Jag rånade en bordskniv från Café Blond så nu ska jag äta min frukost (vilket består av endast ett äpple) och sedan lägga mig och sova utanför teatersalen.

Hasta la vista.

Det är för mycket jag vill göra. Varför räcker inte tiden till?

Jag bestämde mig igår kväll för att inte söka roll till musikalen. Det var ju ett tråkigt beslut, men det var omöjligt för mig att lära mig det jag skulle lärt mig eftersom det har varit så mycket annat att göra. Så nu på morgonen gjorde jag endast intervjun till regiassistent och scenografi. Som förstahandsval satte jag dansen, som jag gjorde audition till förra veckan. Och det känns faktiskt som att jag skulle ha större chans att komma in på dansen än roll. Dessutom har jag ju Tanzania som jag vill åka till.

Men det här blir nog bra. Det känns bra i alla fall. Dessutom har jag mjukisbyxor på mig idag.

Igår när pappa och jag var i Forum för att köpa födelsedagspresent till Walle (som för övrigt fyller tonåring idag) skulle vi in på HM och gick då förbi GinaTricot. Pappa kommenterade som vanligt att han tycker tjejen i reklamen är snygg och jag pratade på lite om kläderna. I skyltföntret stod ett par skyltdockor med blommiga klänningar och jag sa att jag måste köpa mer ljusa sommarkläder. Då sa pappa:
-  Vill du att jag ska köpa en sommarklänning till dig?
Så vi gick in och hittade en jättefin vid klänning, i ett gräddvitt linneliknande tyg. Och det var en riktigt bra tag sedan pappa bara köpte något till mig utan anledning.

Min pappa är snel.

Nu jävlar.

Idag hade vi en fantastiskt föreläsning av en streetkonstnär som heter Adams som har hållit på med streetart ända sedan tonåren. Och det var det mest fashinerande arbete jag någonsin sett! Jag var så uppsluppen att jag inte ens kunde koncentrera mig på Kultur&Idéhistoria-lektionen efteråt (och som alla vet ärdet en av mina absoluta favoritlektioner!).

Adams har en bakgrund som grafittikonstnär och började sedan istället bygga saker, som bland annat små hus här och där i städer, bland annat Köpenhamn och Berlin. Husen byggde han inte mitt på en tomt, utan undangömt, utan att folk visste att de fanns där. Bland annat ett lönnloft i en lokal under centralstationen i Köpenhamn, eller en utbyggnad på en kaj i Berlin, där taket var marken. Dessa två finns idag inte längre, men de har ett hus kvar i Köpenhamn. För att komma dit måste man gå över diverse spår och genom en liten vetil. (Detta fick vi alltså se en film på, hur man skulle komma dit.) Så när man tillsut är framme i ett litet betongrum sak man skruva på en grej på väggen och då öppnas en lucka i metalltaket. Därefter ska man trycka på en knapp och då hissas en liten gunga ner som fungerar som hiss. Där uppe i själva huset har de en våningssäng, litet pentry, matbort och till och med ett handfat med rinnande vatten från en behållare.

Och vet ni vad det häftigaste är? De har inte köpt någonting! Det enda de använt sig av är materal de hittat, som drivved eller gamla saker på åtvinningcentraler eller så. Och det fashinerar mig enormt! Vilket arbete, vilken passion!

En annan grej han gjort är att han hittat små vrår runt om i stockholm som varit låsta med sönderrostade lås. Låsen har han brutit upp och ersatt med nya. Och nycklarna har han gömt i böcker, ni vet såna man gjorde när man var liten och skar ut sidorna för att gömma pengar i. Dessa böcker står på Stadsbiblioteket. Utan att ens bibliotekarierna vet om det.

Så i morgon ska jag och Sarah göra ett besök på Stadsbiblioteket.

---

Jag kommer inte kunna sova inatt! Jag är så enormt fashinerad och så ivrig inför i morgon! :D

Det är rätt konstigt det här med hemma. När man kommer hem efter att ha varit borta ett längre tag är det så oändligt skönt att se allt som man känner så väl, inte behöva förvånas eller ta in nya intryck. Men när man väl bara är hemma, är det enda man vill att komma därifrån, åka någonstans och uppleva nytt. Aldrig ska man vara nöjd.

Bydalen under veckan, as mensioned. Det var helt underbart, som alla andra gånger vi varit där. Det är lite som att komma hem också, att komma till Hovde-huset och få bädda i den vanliga sängen, sitta i de gamla fotöljerna och trängas vid bordet i köket. Och färgäves försöka skära en bit bröd med en av de slöa knivarna. Det är fjärde året nu som vi hyrde det huset, tillsammans med min gudmors familj som vanligt. Antagligen var det nog även det sista, vilket känns lite sorgligt. Dock kom jag på att eftersom huset har 15 bäddar kan jag hur lätt som helst åka dit med ett helt kompisgäng, och då kändes det lite bättre.

Förmiddagarna spenderade vi uppe i de välkäna backarna. Eftersom vi i år åkte på påsklovet, i stället för sportlovet, var temperaturen betydligen högre, vilket gjorde att snön snabbt förvanlades till sorbet på fjället. Sorbetsnö är ungefär det jobbigaste man kan åka skidor i, speciellt när det är telemark. Jag längtade ideligen tillbaka till snön i Lofsdalen. Eftermiddagarna ägnade vi därför åt långfärdsskidåkning i spåret som går bara 100m från dörren.

Lucherna spenderade vi utomhus, framför husen på de nya "bänkborden", då det var soligt. Sista dagen var det så varmt så jag satt i bara underställ och skidstrumpor, uppflugen på ett av borden och lutade mig mot terassen. Solbrillorna på näsan. Och jag kände mig för första gången på riktigt riktigt länge snygg. Sådär sportigt snygg, i mina jättefina sockor och med en tunnbrörullemacka i handen. Spännande att något sådant kan få mig att känna så. När jag satt där som bäst och kände mig snygg, började papporna kasta snöboll och tävlade om vem som kastade längst. Tillslut skulle de försöka förklara kasttekniken för mig och Lisa, vilket var otroligt kul!

Precis innan jag skulle sova läste jag min favoritbok, En himmel för Elliott. Den är nog bland det vackraste jag vet. Jag har ingen aning om hur många gånger ja läst den. Men den bildar liksom ett varmt lugn inom en. Som om jag skulle ha en sådan varm vetekudde i magen, en sådan man värmer i micron.

En kväll kom familjen Stjärnkvist på våffelbesök från Gräftåvallen. En dag spenderade vi i Åre, då jag endast umgicks med Sarah och tillhörande människor. Vi byggde snölyktor en eftermiddag som på kvällen lyste veckert under stjärnorna, me som snabbt smälte och rasade ihop under fäljande dag. Eftersom jag hela veckan insisterat på att vi skulle få kinderägg på påskafton fick jag köra till Hallen med mamma eftersom de inte hade dem på affären i Bydalen. Vi skidade en långtur sista dagen, upp ungefär 170m på ett fjäll, längs en skoterled och lyckades hitta en färdig grop i snön som vi fikade i.

Nu när jag sitter och tittar igenom bilderna från veckan får jag den där varma kudden i magen igen. Så underbara människor, så underbar stämning och så underbar plats. Så mycket kärlek, värme och glädje. Oj, vad smörigt det låter. Men så var det verkligen. Det känns lite jobbigt att komma tilbaka till skolan igen, sätta igång med att vara trevlig och glad utan att egentligen orka. Det är skillnad på att vara glad och glad. Tillfällig glädje, och glädje. Glädje var veckans tema. Så nu blir det tillfälligheten som kommer tillbaka.

Det finns hur mycket som helst jag funderat på under veckan som jag skulle kunna skriva ned. Men med tanke på att jag faktiskt ska till skolan i morgon borde jag sluta filosofera och fokusera på att borsta tänderna istället.

Hoppas alla hade lika bra lov som jag. För det unnar jag er verkligen. Jag tror jag ska läsa klart min bok ikväll.


(Oredigerade å äckliga bilder, men fortfarande underbara)


Walle (WalleBalle)


Jörgen (Öggen)


Lisa (LisaFisa)


Ida (IdaPida)


Stjärnkvistarna m.fl.


My (MySpy)

Like your brain can't keep up with your feet.

Ses om en vecka gott folk.

Vädret gör mig så glad! Jag har kunnat gå utomhus i linne utan att frysa, är inte det helt underbart?

Isen har släppt för länge sedan från strandkanterna i Bastusjön, men den ligger fortfarande kvar, vilket förundrade mamma lite. Jag gick förbi där nyss, påvägen från bussen, medan jag lyssnade på Detektivbyrån och endast hade på mig en tunn tjocktröja och min halsduk. Då kände jag mig nästan genuint glad.

Jag har dessutom lyckats få tag på ett par telemarkpjäxor och skidor i Sportbytarboden. Efter att mamma kollat upp uthyrningen i Bydalen var det tydligen inte alls mycket utrustning som fanns kvar, vilket ledde till enorm stress för oss. Men nu har jag i alla fall världen bästa pjäxor. Och de är mina. Telemarkpjäxor vill jag helst inte köpa nya, eftersom de då är totalt stenhårda och måste köras in ganska mycket. Därför är det mycekt bättre att köpa begagnat. Skidorna var dessutom i suveränt skick de med. Hela kalaset gick bara på 1400 svenska riksdaler.

Nu ska jag sno Walles täcke och sätta mig ute i solen och äta pasta me mammas tomatgegga hon gjorde igår. Resten av familjen vet jag inte var de befinner sig, men jag orkar faktiskt inte bry mig.

Jag önskar jag hade min kamera.

Vet ni vem som har dött?
Jarl Alfredius



Han dog i förrgår av prostatacancer, stackaren. Och jag måste nog säga att jag blev lite ledsen. Han har ju alltid varit med i Aktuellt och det var inte ens ett år sedan han slutade på grund av cancern. Han har arbetat ända sedan 19070-talet! Tänk de som verkligen växt upp med honom som jounalist och nyhetsankare, och helt plötsligt så är han borta.

Ja, jag kanske är lite fjantig. Men när ett helt land känner lite saknad efter en nyhetsuppläsare känns det ju verkligen som Jarl har lyckats med någonting.

När jag gick av bussen kändes det som om jag var med i en film igen. Den känslan återkommer faktiskt ofta och oftare. Men tänk er själva:

En ensam tjej går av bussen, med en tung axelväska och på tok för lång halsduk. Det är alldeles mörkt ute, förutom gatlyktorna som lyser upp vägen som bussen börjar rulla iväg på. När hon ser upp mot sitt hus märker hon att det är stjärnklart och står en stund, helt stilla, och bara tittar. Sedan beger hon sig mot grinden, kikar i postlådan som är tom, och går upp till huset. Ibakgrunden spelas Kents Max 500.

Hur snygg scen skulle inte det bli med lite pill? Eller är det bara jag, uppfylld i min känsla som tycker det?

I vilket fall som helst är det stjärnklart inatt.

Och jag hoppas jag får tillbaka min kamera snart så jag kan sätta in lite bilder till den annars så tråkiga svart-vita texten.

Jag har mina finaste skor på mig idag. Nike-skorna, varav den ena jag sprayade med silverfärg på Peace and Love i somras. Och så fick jag ju ett Parlino-skorsnöre som jag satte på den också. Silverfärgen tog slut precis när jag sprayat klart ena skon, vilket gjorde att det nu ser ut som en beige och en grå sko. Det är faktiskt jättemånga som frågat varför jag har olika skor på mig, just därför de inte längre har sama färg som samma skosnören.

Men de här skorna är faktiskt de finaste jag har, trots att de är jätteslitna och enligt mamma groteskt fula. Det är precis som med min byrå. De har upplevt så mycket och det ligger så mycket känslor och minnen under varenda litet kladd, så det kommer vara helt omöjligt för mig att slänga dem.

Och nu blev religionslektionen iställd på grund av att filmen vi skulle se inte fungerade. Thomas sa då:
-  Så nu tänker jag, i protest mot teknikens jävulskap, gå och ta en cappuccino! Så ni får roa er själv så gott ni kan.

Skön kille, haha.

Nu har jag suttit hela kvällen och antecknat mina analyser av filmerna jag såg under helgen. Och Memento är verkligen någonting som får mig att fundera. Kan man verkligen lita på dina minnen?

Våra liv är baserade på minnen. Vi lever efter vad vi minns. Minnet kontrollerar allt vi gör, utan att vi tänker på det. Frågan är då, om man skulle ha samma sjukdom som Lenny i filmen (han kan inte bilda nya minnen, utan fotar och antecknar istället för att minnas), kan man då lita på det man själv skrivit, eller är det präglat av någon annan?

Memento är en film jag kommer att titta på hur många gånger som helst. Tills jag kommer på vad sanningen bakom den är. Mamma trodde att det aldrig kommer att funka, eftersom det antagligen är hela meningen med filmen. Att minnena är det som styr oss, oavsett vad någon annan säger. Sedan att andra präglar minnena, och influerar dem, är en helt annan sak.

Oj, vad trött jag är. Jag kommer somna så fort jag lägger huvudet på kudden. Det är så tungt nu efter allt filosoferande jag hållit på med de senaste timmarna.

---

Citat från filmen:

"So you lied to yourself to be happy. There's nothing wrong with that. We all do it. Who cares if there's a few little details your rather not remember."

"When I looked into his eyes I thought I saw a recognition. Now I know you faked it, as if you were supposed to recognize, you bluff it. You bluff it, to seem less of a freak."

"Do I lie to myself to me happy? In your chase Teddy. Yes, I will."

---

Den allsra första repliken i Crash får ni också, eftersom den är så fin:

"It's the sense of touch. In a real city you walk, you know, you brush past people, people bump into you. In LA, nobody touches you. We are always behind this medalling glass. I think we miss that touch so much, that we crash into each other just so we can feel something. "

---

Sov gott.