My pieces, my entirety

Igår var jag med mamma i Vitbergsparken och tittade på Kungliga baletten som visade delar ur olika föreställningar, bland annat Rättika. Just den föreställningen har jag sett innan och det är något alldeles speciellt, som de flesta andra av Mats Eks koreografier. Nästa vecka kommer den tydligen tillbaka till Operan, och jag kan starkt rekkomendera att gå och se den.

Ikväll ska jag ha mina första danslektioner för terminen. Det blir dubbeltimme, först balett och sedan jazz. Ska bli så skönt att bara få sträcka ut sig, även om min kropp är sjukt ringrostig.

Är det inte fantastiskt vad man kan förmedla med bara dans?

Mamma håller på och städar. Mitt i alltihopa inser hon att min Lisebergsballong som flygit ut genom altandörren.  Hela familjen springer ut (förutom Walle då, som bara springer lite) och spejar upp mot himlen.

Ballongen är borta.

Tänk om man kunde flyga?

Nu har den årliga äppeltorkningen börjat. Så det luktar det äpple i hela källaren när man går ner för trappan. Rätt mysig lukt.

Idag på psykologilektionen pratade vi om hur man associerar saker och ting till varandra och hurdana reflexer de skapar. Obetingade och betingade reflexer och stimulus. Vi tar äppeltorkandet som exempel. Eftersom vi varje år skivar och torkar svenska äpplen börjar jag kombinera lukten av svenska äpplen med det. Så i framtiden behövs bara lukten för att jag ska kunna associera till hemmatorkade äppelskivor och deras smak. Okej, nu blev förklaringen väldigt luddig. Låter inte alls intressant egentligen när jag berättar om det.

Det är rätt sjukt egentligen hur snabbt man går tillbaka till sina gamla mönster. Och då menar jag inte bara det självklara som att gå upp på morgonen till skolan, försova sig, inte göra matteläxan osv. Utan hela sinnesstämningen. Det är som att sommaren plötsligt bara är något avlägset, som alla andra somrar, att det som nu bara pågått i fyra dagar pågått i flera månader redan. Som att lunchen idag lika gärna kunde ägt rum dagen efter skolavslutningen.

Walle sitter inne på sitt rum och lyssnar på musik och sjunger till. Det, om någonting, är hemtrevnad. Ute är det cirkus 20 celcius grader (grader celcius kanske det heter?), så inatt ska jag bannemig sova på altanen med min kudde.

Tack för idag Mirja förresten. :) <3

Den 21 december år 2012 kommer världen gå under. Det finns ett flertal saker som pekar mot detta. Tänk om det faktiskt stämmer? Jag kan inte påstå att jag tror på det, men tänk om. Det är ju trots allt bara två och ett halvt år kvar. Det är rätt fashinerande ändå. Att så många saker, som inte har något som helst med varandra att göra, pekar mot samma datum.

Check it out:
http://www.youtube.com/watch?v=1aPNcUJuiLY

Vad är det som gör att vi tänker som vi gör? Känner, beter oss, reagerar som vi gör? Det är tydligen bara 10% av allt det som påverkar oss som kommer från föräldrarna. Vad är då de resterande 90% som formar oss till dem vi är? Generna, samhället, varenda nytt intryck.. Jag skulle nog säga att allting vi gör formar oss, från födseln till döden. Sedan kan man undra, skiljer våra hjärnor oss verkligen så mycket från de hjärnor människorna hade på stenåldern? Vissa påstår att om man skulle ta ett barn från stenåldern, och låta det växa upp i nutiden skulle det bete sig som vilket annat barn som helst. Och vice versa. Den tanken fashinerar mig. Det är då alltså inte våra hjärnor som utvecklats, utan bara vårt levnadssätt, samhället vi lever i. Kanske vi inte förändrats alls sedan stenåldern? Människan kanske trots allt bara är ett däggdjur, ett flockdjur, som haft turen att bli tilldelad en lite mer utvecklad hjärna.

Människan tror att den tänker när den bara polerar sina förutfattade meningar.

Coldplay på Stadion igår. Det var fantastiskt. Helt fantastiskt. Jag vet inte riktigt hur jag på ett kort och konsist sätt ska beskriva det hela så ni förstår. Ordet fantastiskt räcker inte riktigt till. Jag vill heller inte börja beskriva alla känslor, för då kommer det bli ett sådant långt inlägg som ingen orkar läsa ändå. Men jag får nog erkänna att jag fällde en tår eller två då Chris spelade Postcards from far away, sittandes ensam med sitt piano i strålkastarljuset. Och det var stjärnklart hela natten.

Det är nog fantastiskt vad musik gör med människor.

---

Sista sommarlovsdagen. Jag hoppas den blev givande. I morgon brakar helvetet löst igen.

---

Do you wanna come over and kill some time?
Do you wanna come over and kill some time?
Throw your arms around me

---

I'm still alive but I'm barely breathing
Just praying to a god that I don't believe in

Maxi:
-  Men vet du! Jag har varit på andra sidan nu.

(Han mellanlandade alltså i Helsinki)

Är det inte fantastiskt vad musik gör med oss? Vad den skapar i kroppen? Oavsett vilken konsert man är på är publiken alltid den samma. Människor som älskar musiken för vad den frambringar och vill tala om, som faktiskt känner något inombords när de lyssnar på den. Musiken i sig är så olika för alla personer och egentligen är det inte den som är viktigast, utan själva känslan. Har ni aldrig stått på en koncert och bara velat gråta gråta gråta för att det är så vackert? Det är den känslan jag pratar om. Den som egentligen aldrig kan ersättas av något i hela världen.

Fast jag inser nu att jag inte kan få fram i ord vad jag vill säga. Så det får stanna här.

Musik är helt fantastiskt.



I hear the sound
Of the ticking clocks
Come back and look for me, look for me
When I'm lost

Nu har vi äntligen målat utbyggnaden! Inte fönsterfodren, men väggarna, alltså allt det som ska tjäras. Så ni förstår vilket jobb, när det är tjära vi snackar om. Värma å blanda ut med linolja och t-röd. Luktar gör det också. Känns som om jag aldrig kommer bli kvitt den där tjärlukten. Några riktigt fina fläckar fick både jag och Emma dessutom under arbetets gång, som inte riktigt gick bort med t-röden.

Fjärilarna flög för övrigt runt i trädgården hela dagen och jag sprang runt som en dåre för att fånga dem på bild. Men jag lyckades!

Som ni vet kan ju tjejer göra flera saker samtidigt. De är mästare på det. Men pappa kom på nackdelen med det hela. Det började med att mamma fick en aborre på kroken, vilket hon tyckte va väldigt spännande. Pappa funderade över varför tjejer inte fiskar, och då kom han på det: De kan inte koncentrera sig på en sak i taget. Ja, så nu vet ni tjejer hur det egentligen ligger till. Vi är mästare på att göra flera saker samtidigt, men när det väl gäller en enda sak, då kör det ihop sig. Känns det igen?

Dessutom har jag nu städat i mitt rum, så man ser faktiskt golvet! Mamma tyckte helt enkelt det blev för mycket med alla resväskor och kläder som övermannat mitt rum. Man kan ju undra varför?


(Före, respektive efter. Tyvärr saknas zebramattan på bilden.)

Men! Jag såg en film idag med Emma som jag starkt kan rekommendera. Boy A heter den. Otroligt vacker. Handlar om band mellan människor, att våga och att släppa taget. Sevärd!

Nu blev det ju ändå ett relativt långt inlägg. Det är inte ofta det händer känns det som. Det beror nog på två saker tror jag. Dels att jag aldrig orkar skriva så långt och ingående oftast, utan det blir något abstrakt som ingen annan än jag själv egentligen förstår vad det syftar på. Men sedan också det att om man går in på en blogg och ser ett aslångt inlägg, då orkar man ju inte riktigt läsa det. Det är precis som när man läser tidningen på tunnelbanan. Man bläddrar igenom och kollar rubrikerna, för att komma till slutat och serierna, för att få något med mindre text att läsa. Men när man väl fått fram sidan ser man att till och med serierna har för mycket text. Då skippar man ju helt dem också för att man inte orkar läsa.

Oj, nu blev det visst värsta analysen. Bäst jag lägger av innan jag hittar något annat att predika om.

En vecka senare. Och redan flera flera upplevelser och erfarenheter rikare. Och i morgon bär det av igen, men nu åt helt andra hållet, nämligen söderut!

Jag skulle ju kunna berätta om allt sedan jag åkte till ljuva landet i öster. Jag har så mycket jag vill dela med mig av, nu när jag äntligen fått in alla mina bilder på datorn dessutom. Samtidigt vill jag liksom behålla det för mig själv, lägga det under kudden och drömma om det. Lägga det i ett glas med vatten och se om det förvandlats till en guldpeng under natten.

Bilden är förövrigt från lägret. Natten då vi, ungefär vid tre halv fyra tiden, fyllde korridorerna med ballonger. Ljuva tider.

Ja hörni. Det kanske helt enkalt var bättre förr?

Nu sitter jag här igen, utan att egentligen veta vad jag ska skriva. Eller vill skriva. Men någonting vill jag ju få ut av det. Eller?

Om ungefär en halvtimme bär det av mot Jämtland, Öjarn och fjället. Ska bli skönt att få ett avbrott från allting, bara få vara i naturen utan någon som helst kontakt med omvärlden. Jag har ju inte ens täckning på mobilen, och det är guld värt, tro det eller ej.

Nu hinner jag inte riktigt skriva något givande heller egentligen. Min väska är bara halvt packad och jag har inte ens fixat in all ny musik på iPoden. Så, ja. Ha ett bra liv till den 8e augusti.