Så var man hemma igen! Jag måste säga att känslorna är delade (eller hur man nu säger), eftersom det både är skönt att komma hem men samtidigt skulle jag kunna vara kvar i Öjarn hur länge som helst.
Det var i vilket fall som helst helt underbart där uppe. Hur mycket snö som helst, en knapp meter pudersnö, så så fort det inte fanns ett skoterspår eller liknande att gå i sjönk man ner till låren. Jag måste nog påstå att det faktiskt var ansträngande att köra skoter, speciellt då i morse då vi skulle ta upp lite fina spår till mormor att åka skidor i. Men vackert var det. Faktiskt helt underbart.
Och jag har bestämt mig nu för att bo där när jag blir pensionär. Det skulle vara det optimala för mig. När jag sa det till mamma undrade hon hur det skulle bli med alla kompisar, när jag skulle träffa dem. Men det löser sig mog. Det finns ju ett par stugor där uppe att bo i så jag kan ha många på besök. Dessutom sitter jag ju inte precis fast där uppe, utan jag kan ju åka och hälsa på folk jag med.
Täckning på mobilen hade jag som vanligt inte, och som vanligt strömmade det in ett antal sms när jag satte på mobilen på Frösön. Det slog mig att jag nog är lite för dålig på att höra av mig till folk. Vet ni vad min första tanke var då? Riktigt fräckt faktiskt.
Vilken tur att folk hör av sig till mig då. Nej, det här får det allt bli ändring på.
Just den här bilden tog jag när vi körde till Storåbränna, dit vi alltid kör och hämtar bensin och köper skoterutrustning om det skulle behövas. Den dagens program var skoterkängor till mig, googles till Walle, skoterbrallor till mormor, backspeglar till min skoter och en check på Christers skoter vars elstart var lite som den ville. Som vanligt köpte vi lite annat också uppe i Bernes butik, bland annat skidbyxor till mig och en tjocktröja till Walle.
Jag mormor och Walle skidade också en tur till Fiskarnäset som vanligt, och Walle klagade på att han inte orkade. Där rastade vi och åt lite Sportlunch och "nödproviant" (bestående av jordnötter och daimkulor) samt en apelsin. På hemvägen spurtade Walle hem och var helt utpumpad när han kom före oss hem till stugan.
Självklart tog vi en tur till utloppet också, fast utan Walle, eftersom det är tradition (folk som känner mig väl vet ju att något blir tradition efter att man gjort det två gånger). Där var det mycket stöp (blötsnö/vatten som bildas under snön) och mycket dåliga spår så sista biten fick vi pulsa i pudersnön. Strömstaren hälsade vi på också, som stog och neg i vattenbrynet.
På grund av all stöp som bildats kunde vi inte åka till Lillklumpkojan, utan vi tog istället en skotertur till Storklupkojan med lite korv och varm choklad. Där såg vi i gästboken att vi varit där exakt ett år innan (det skiljde en dag) och gjort precis samma sak. Lustigt, haha.
Sista natten var det helt stjärnklart. Det var så man såg en bit av Vintergatan på himlen. När alla gått och lagt sig oh jag skulle gå ut till stugan släckte jag alla lampor och gick ut och ställde mig för att bara titta. Trots att jag frös skulle jag kunnde stått där hur länge som helst, för det var så vackert. Innan middagen skickade vi upp tre "ufon", som är fundade ungefär som luftballonger. De blir otroligt vackra på himlen när de stiger. Nere på marken var det vinstilla men de övre vindarna tog ufona med sig en bra bit bort. Kanske ända bort till Älghallen sa Pelle.
Jag insåg också under min visit att Öjarn är nog det ultimata stället för mig att tänka på. Det är så fridfullt och ingenting som stör. Inte minst när jag ligger i min stuga och ska sova, utan även när jag kör skoter, får jag hur mycket tid som helst åt mig själv. Och det behövs verkligen, mer än vad man tror. Också den grejen att jag inte har någon täckning på mobilen gör ju så otroligt mycket. Annar är det så lätt att höra av sig till något, att bli occuperad i något som händer där hemma. Det är just det som jag spärras ifrån, som är så otroligt skönt. Jag låter det som händer hända, och tar itu med det sedan, när jag kommer hem.
Det är nog det som känns lite jobbigt med att komma hem. Att det är så mycket jag plötsligt ska göra, som jag måste fundera ut lösningar på och hålla på och fixa med. Och det är nog därför jag har bestämt mig för att bo där uppe sedan, för att få lite lugn och ro i mitt stackars liv. Alla vet ju att jag flänger hit och dit för mycket. Då ska jag bo där uppe, med en hund och kanske en liten häst. Och så skotern förstås.
Jag skulle kunna hålla på hela ntten och berätta om underbara ögonblick från de närmaste dagarna.
(Här har vi mästerskidåkaren Walle och min lilla stuga)
(Och här har vi Pelle som är påväg att ta upp spår i den
lilla mängden snö vi hade)
Tyvärr har min fina lilla kamera nu krackelerat så det blir tyvärr inga fler bilder nu framöver. I morgon åker jag mot Dalarna med Jessica och kommer åter Fredag kväll någon gång. Men den här gången har jag mottagning på mobilen.
