Något så enkelt som livet?
För första gången på flera dagar mår jag bra. Helt felfritt. (De fel som finns tänker jag för näravarande inte på.) Varför är det så? Jo, för i morgon åker jag till Lofsdalen, jag såg just Cirkus Cirkörs Inside Out på Dansens Hus, mamma och jag hoppade just runt till Eppu Normaali och M A Numminen i köket, Walle stack till Markus så jag får vara i fred, jag lyssnar nu på Mark Knopflers Sailing to Philadelphia och jag känner inte den minsta uns av stress. Det störta problemet just nu egnetligen är att volymknapparna på min mobil har slutat fungera. Men tänk på barnen i Afrika, de har inte ens mobiler.
Och nu vill jag att precis varende människa som läser det här läser hela inlägget.
---
Inside Out - En cirkusshow om något så enkelt som livet
Så var titeln på den vackra föreställningen jag såg ikväll. Jag antar att ni sett reklamen med bilden ovan på exempelvis tunnelbanan. Första gången jag såg bilden var min första tanke: Jag måste se den där. Och jag skulle offrat vad som helst för att se den. Det är det absolut vackraste jag sett på hur länge som helst. Självklart var ju själva cirkuskonsterna i världsklass, det är ju Cirkus Cirkör vi pratar om. Så om ni får möjligheten att se den, tveka för fan inte!
Jag kan inte säga så mycket mer om föreställningen egentligen än titeln själv gör. Det handlar verkligen om något så enkelt som livet. Eller är det verkligen enkelt?
Jag blev verkligen tagen. Tårarna var många och jag var helt förbrylld efteråt. Det enda jag fick ur mig, med min ynkliga lilla röst, påvägen till bilden var:
- Åh! Det var så himla bra...!
Mamma konstaterade:
- Du blev helt tagen alltså.
Jag kunde inte annat än att hålla med. Om inte resten av publiken suttit där hade jag storbölat igenom det hela. Kanske inte riktigt hela, eftersom jag skrattade en hel del också. Ibland var det både skratt och gråt samtidigt.
Men det konstiga var ju att jag inte grät för att det var sorgligt. Utan för att det var så vackert. Så otroligt vackert. I programmet finns en bild på en av tjejerna, som spelade en gammal dam, som går från en stående flaska till nästa, med träskor på fötterna. Till bilden står det:
" Att balansera är en evig strävan, en omöjlig strävan efter att nå den perfekta balansen. Det är att vara i ständig rörelse, in och ut ur balanspunkten. Försöker man hålla fast punkten eller stanna i den faller man. Man vet att det är omöjligt att behålla balansen, ändå fortsätter man att sträva efter att nå den, igen och igen och igen... Det handlar om att vara i konstant rörelse, fysiskt, psykiskt och andligt, tills det absolut inte går längre. "
Bara av den texten, och bilden som tog mig tillbaka till föreställningen, blev jag helt tårögd.
Jag vet inte om jag kan säga så mycket mer än det här. Men jag vill att ni som läser det här tar er i kragen och köper biljetter till denna vackra föreställning. Det är värt varenda krona! Jag vill verkligen att hela världen ska se det här. Så ni åtminstonde får en chans att förstå mig.
Jag måste nog ändå säga att jag hade nog inte gråtit lika mycket om jag sett den för en månad sedan. Jag hade självklart blivit lika tagen och förbryllad, men jag hade nog inte gråtit. Det är väl för att just senaste veckorna har jag varit så skör, så känslig. Mitt skal har varit alldeles för tunnt. Jag vet inte vad det beror på, men jag jobbar på det. Om det fortsätter såhär går jag väl under. Eller helt enkelt går sönder. För att skalet blir för tunnt.
---
När jag som bäst sitter och skriver det här ringer HuvaN och förstör mitt liv. Så tillslut lovar jag att ringa tillbaka senare, så blir det lite lugn i mitt arma huvud i alla fall.
Det här är antagligen det sista ni hör från mig tills nästa vecka.
Hejdå.
Och nu vill jag att precis varende människa som läser det här läser hela inlägget.
---
Inside Out - En cirkusshow om något så enkelt som livet
Så var titeln på den vackra föreställningen jag såg ikväll. Jag antar att ni sett reklamen med bilden ovan på exempelvis tunnelbanan. Första gången jag såg bilden var min första tanke: Jag måste se den där. Och jag skulle offrat vad som helst för att se den. Det är det absolut vackraste jag sett på hur länge som helst. Självklart var ju själva cirkuskonsterna i världsklass, det är ju Cirkus Cirkör vi pratar om. Så om ni får möjligheten att se den, tveka för fan inte!
Jag kan inte säga så mycket mer om föreställningen egentligen än titeln själv gör. Det handlar verkligen om något så enkelt som livet. Eller är det verkligen enkelt?
Jag blev verkligen tagen. Tårarna var många och jag var helt förbrylld efteråt. Det enda jag fick ur mig, med min ynkliga lilla röst, påvägen till bilden var:
- Åh! Det var så himla bra...!
Mamma konstaterade:
- Du blev helt tagen alltså.
Jag kunde inte annat än att hålla med. Om inte resten av publiken suttit där hade jag storbölat igenom det hela. Kanske inte riktigt hela, eftersom jag skrattade en hel del också. Ibland var det både skratt och gråt samtidigt.
Men det konstiga var ju att jag inte grät för att det var sorgligt. Utan för att det var så vackert. Så otroligt vackert. I programmet finns en bild på en av tjejerna, som spelade en gammal dam, som går från en stående flaska till nästa, med träskor på fötterna. Till bilden står det:
" Att balansera är en evig strävan, en omöjlig strävan efter att nå den perfekta balansen. Det är att vara i ständig rörelse, in och ut ur balanspunkten. Försöker man hålla fast punkten eller stanna i den faller man. Man vet att det är omöjligt att behålla balansen, ändå fortsätter man att sträva efter att nå den, igen och igen och igen... Det handlar om att vara i konstant rörelse, fysiskt, psykiskt och andligt, tills det absolut inte går längre. "
Bara av den texten, och bilden som tog mig tillbaka till föreställningen, blev jag helt tårögd.
Jag vet inte om jag kan säga så mycket mer än det här. Men jag vill att ni som läser det här tar er i kragen och köper biljetter till denna vackra föreställning. Det är värt varenda krona! Jag vill verkligen att hela världen ska se det här. Så ni åtminstonde får en chans att förstå mig.
Jag måste nog ändå säga att jag hade nog inte gråtit lika mycket om jag sett den för en månad sedan. Jag hade självklart blivit lika tagen och förbryllad, men jag hade nog inte gråtit. Det är väl för att just senaste veckorna har jag varit så skör, så känslig. Mitt skal har varit alldeles för tunnt. Jag vet inte vad det beror på, men jag jobbar på det. Om det fortsätter såhär går jag väl under. Eller helt enkelt går sönder. För att skalet blir för tunnt.
---
När jag som bäst sitter och skriver det här ringer HuvaN och förstör mitt liv. Så tillslut lovar jag att ringa tillbaka senare, så blir det lite lugn i mitt arma huvud i alla fall.
Det här är antagligen det sista ni hör från mig tills nästa vecka.
Hejdå.
