My pieces, my entirety

Idag var Elin och jag i Storkyrkan på besök för att utföra på religionsuppgift. Eftersom vi var där mitt på dagen var det många turister och skolklasser där. När en fröken berättade för eleverna om kyrkan innan de gick in avslutade hon med:
-  Och här inne får man inte säga ett knyst!
 Jag fick direkta flachbacks till när vi var i Nacka kyrka i lågstadiet och vi fick exakt samma besked. Det är som en prägel som sitter kvar än idag, att man måste vara lugnt, snäll och tyst i kyrkan.

Innan vi gick ville vi tända ett ljus och sätta i den stora bollen ni vet. Där varje ljus blir som en symbol för ett liv. Intill stod en skylt med texten:
          För någon du håller av
          För någon du vill minnas
          För någon du oroar dig för
          För någon du vill tacka
Jag tände mitt ljus för Kimi. Av samma anledning som pappa klappade hans gravsten på axeln i helgen. Och jag tände det inte för något som helst religionsrelaterat, utan för att jag kände att han behövde det. Jag behövde det.

---

Mamma håller för övrigt på att bygga ihop en Ikea-hylla samtidigt som hon tittar på Blomstertid. Plötsligt utbrister hon:
-  Fan fan fa-an! Helvete helvete helvete! Här saknas det ett hål!
Då bör jag även notera att eftersom mamma aldrig svär låter det otroligt kul när hon väl gör det. Det låter nästan lite.. hurtigt.