Dimma
Jag kom precis innanför dörren till ett mörkt hus. Jobbigt kan många tycka, när det är helt mörkt och ingen är hemma. Men för mig är det helt underbart. Jag älskar att få komma hema när jag vill, utan att någon är hemma och jag kan göra precis som jag vill.
När jag kom utanför dörren hos Emma var det dimma ute. Man kunde verkligen inte se mycket. Så istället för att ta bussen hem bestämde jag mig för att promenera genom det häftiga vädret. Det var knäpptyst ute, och kallt som fan, så jag tog min stora halsduk och svepte den runt mig så jag såg ut som en liten gumma. Riktigt mysigt. Det kanske inte var det smartaste att gå hem i tunna mjukisbyxor mitt i natta med tanke på att jag håller på att få hosta. Men det var det nog värt. Dimma är otroligt vackert.
Egentligen borde jag gå och lägga mig nu, eftersom jag ju ska till skolan i morgon. Men jag har bestämt mig för att lägga fram allting och packa väskan så jag kan gå upp extra sent i morgon, liksom för att kompensera för sen sena kvällen. Jag har faktiskt ingen lust att gå och lägga mig, plus att jag är hur len som helst i ansiktet efter att ha fått testa Emmas peeling. Vad nu det har med sova att göra.
Jaja, tillbaka till det här med ensamheten. Resten av familjen åkte ju iväg till Strömstugan, men jag avstod eftersom jag redan bestämt att träffa Emma. Annars hade jag gärna åkt, eftersom Strömstugan är en liten annan värld. Trots det är jag glad att jag stannade hemma, eftersom jag får huset för mig själv. För tillfället spelar jag dålig RIX FM-musik på hög volym och jag sitter och markerar koreografier medan jag skriver. Dessutom finns det ingen som säger till mig att jag ska gå och lägga mig för en gångs skull.
Det blir en lång, men trevlig natt. Bara därför bjuder jag på en My-försöker-sig-på-en-snygg-pasé-i-omklädningsrummet-men-failar-bild. Jag måste nog säga att jag saknar den där urtvättade röda färgen lite.
Det är så mycket som rör sig som man måste se
Men det är för mycket så det blir bara en gegga med färg
När jag kom utanför dörren hos Emma var det dimma ute. Man kunde verkligen inte se mycket. Så istället för att ta bussen hem bestämde jag mig för att promenera genom det häftiga vädret. Det var knäpptyst ute, och kallt som fan, så jag tog min stora halsduk och svepte den runt mig så jag såg ut som en liten gumma. Riktigt mysigt. Det kanske inte var det smartaste att gå hem i tunna mjukisbyxor mitt i natta med tanke på att jag håller på att få hosta. Men det var det nog värt. Dimma är otroligt vackert.
Egentligen borde jag gå och lägga mig nu, eftersom jag ju ska till skolan i morgon. Men jag har bestämt mig för att lägga fram allting och packa väskan så jag kan gå upp extra sent i morgon, liksom för att kompensera för sen sena kvällen. Jag har faktiskt ingen lust att gå och lägga mig, plus att jag är hur len som helst i ansiktet efter att ha fått testa Emmas peeling. Vad nu det har med sova att göra.
Jaja, tillbaka till det här med ensamheten. Resten av familjen åkte ju iväg till Strömstugan, men jag avstod eftersom jag redan bestämt att träffa Emma. Annars hade jag gärna åkt, eftersom Strömstugan är en liten annan värld. Trots det är jag glad att jag stannade hemma, eftersom jag får huset för mig själv. För tillfället spelar jag dålig RIX FM-musik på hög volym och jag sitter och markerar koreografier medan jag skriver. Dessutom finns det ingen som säger till mig att jag ska gå och lägga mig för en gångs skull.
Det blir en lång, men trevlig natt. Bara därför bjuder jag på en My-försöker-sig-på-en-snygg-pasé-i-omklädningsrummet-men-failar-bild. Jag måste nog säga att jag saknar den där urtvättade röda färgen lite.
Det är så mycket som rör sig som man måste se
Men det är för mycket så det blir bara en gegga med färg
