Memento
Våra liv är baserade på minnen. Vi lever efter vad vi minns. Minnet kontrollerar allt vi gör, utan att vi tänker på det. Frågan är då, om man skulle ha samma sjukdom som Lenny i filmen (han kan inte bilda nya minnen, utan fotar och antecknar istället för att minnas), kan man då lita på det man själv skrivit, eller är det präglat av någon annan?
Memento är en film jag kommer att titta på hur många gånger som helst. Tills jag kommer på vad sanningen bakom den är. Mamma trodde att det aldrig kommer att funka, eftersom det antagligen är hela meningen med filmen. Att minnena är det som styr oss, oavsett vad någon annan säger. Sedan att andra präglar minnena, och influerar dem, är en helt annan sak.
Oj, vad trött jag är. Jag kommer somna så fort jag lägger huvudet på kudden. Det är så tungt nu efter allt filosoferande jag hållit på med de senaste timmarna.
---
Citat från filmen:
"So you lied to yourself to be happy. There's nothing wrong with that. We all do it. Who cares if there's a few little details your rather not remember."
"When I looked into his eyes I thought I saw a recognition. Now I know you faked it, as if you were supposed to recognize, you bluff it. You bluff it, to seem less of a freak."
"Do I lie to myself to me happy? In your chase Teddy. Yes, I will."
---
Den allsra första repliken i Crash får ni också, eftersom den är så fin:
"It's the sense of touch. In a real city you walk, you know, you brush past people, people bump into you. In LA, nobody touches you. We are always behind this medalling glass. I think we miss that touch so much, that we crash into each other just so we can feel something. "
---
Sov gott.
