My pieces, my entirety

När jag gick från bussen satt tranan på bryggan ute på sjön. Snart flyger den söder ut, och så även jag.

Idag hade jag piano i Skuru, och redan när jag gick av bussen drabbades jag av samma nostaglikänslor som jag alltid gör när jag går förbi Skuru. Nuföritiden tar jag aldrig den vägen hem utan går via sjön istället. Jag gick i alla fall in i korridoren som Nacka musikskola har och satte mig på bänken utanför pianosalen, där jag så många gånger suttit förut. Bakom mig fanns den lilla klottervägg som eleverna brukar klottra på, och jag vände mig om för att se om det Emma och jag skrivit för länge sedan fortfarande stog kvar. Jag väntade mig inte att det skulle finnas kvar, utan att det skulle vara borttaget och överklottrat av nya okända ord. Men framför mig uppenbarande sig samma bokstäver som Emma och jag skrivit dit när vi gick i sjuan. Det var alltså ungefär sex år sedan.

Jag minns så tydligen när vi satt och väntade på att Emmas pianolektion skulle börja och undertiden skrev alla möjliga saker på väggen. Vi skrev att vi älskade Alex som gick i 9E, att vi hatade Calle i paralellklassen eller bara lösryckta meningar som "hur kunde du?" eller "saknar dig", allt för att få uttryck för känslorna. Alla dessa minnen och känslor kom alltså tillbaka till mig under de tio minutrarna jag satt och väntade på att min pianolektion skulle börja.

Ska jag vara helt ärlig tog jag faktiskt fram min penna och klottrade lite i all hast innan min pianolärare äpnnade dörren för att släppa in mig.

Idag är det exakt två veckor kvar tills jag fyller 18 år. Alltså måste jag passa på att njuta under de 14 sista dagarna i mitt liv som officiellt barn!

Jag har just sett en av världens mest fantastiska filmer!

UPP!



Påväg från biografen dansade jag bokstavligen vals medan jag nynnade på en av låtarna från filmen. Jag har skrattat så mycket, gråtit, tyckt synd om eller blivit nervös. Allting, alla känslor, i en och samma film. Jag vet hur inte de lyckas när de gör såna här filmer, för de når ju ut till varenda kotta i publiken. Upp var också öppningsfilm i Cannes filmfestival, vilket bara det säger en hel del.

Jag känner mig faktiskt genuint lycklig inombords när jag tänker på filmen. Och det var nog ett bra tag sedan jag kände så. Jag kan leva på det i flera dagar!

Sånt här borde jag göra lite oftare. Såna här småsaker som förgyller dagen, sånt som gör att man inte vill att den ska ta slut. Sånt som helt enkelt gör en genuint lycklig, när det inte finns nåt annars som gör det.

(För övrigt hade jag 99 notifications när jag loggade in på facebook nu. Det gör mig inte lycklig.)

Det snöar ute! Det snöar!

Idag under luchen satt Frida och pluggade till morgondagens psykologiprov och kom fram till att jag led av inlärd hjälplöshet och låg självinsikt. Nu låter det ju förstås mycket värre än vad det är. Jag nämnde även att jag ännu inte börjat plugga inför provet och hon tyckte jag skulle läsa lite när jag ändå satt på tunnelbanan eller bussen.

Men faktum är att bussen och tunnelbanan är de enda ställen där jag faktiskt inte behöver göra någonting mer än att resa. Ta mig från en plats till en annan. Och det är så extremt rofyllt att i lugn och ro få sitta på en buss i 25 minuter och fundera över allt och inget. Att veta att jag inte kan göra något annat än att vänta till det blir min tur att gå av. Trots att jag stressar runt som en jävla dåre så är de där färderna guld värda när jag väl tänker efter. Jag får tid att samla tankarna, lugna ner mig och rikta fokus mot det som kräver det mest, istället för att bara virra runt som en höna.

När jag satt och pluggade fick jag ett sms från Frida:
"Det lönar sig att tänka positivt! Kognitiv psykologi!"

Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Jag har så mycket att göra att jag bara sätter mig på en stol och gör ingenting. Stirrar in i väggen. Ungefär som nu. Hur kan det alltid bli såhär? Är det omgivningen som kräver för mycket eller är det helt enkelt jag själv som är problemet?

Något har jag i alla fall uträttat idag. Jag var hos Ester och vi pratade om fotografi och lite om mina projektidéer. Nu har jag en lite klarare bild över vad jag kanske vill göra. Jag hoppas det i alla fall.

Som ni kanske märker och förstår blir jag extremt förvirrad när jag är stressad och glömmer fler saker än jag kommer ihåg. Men det är väl bara att härda ut, skriva kom ihåglappar över hela almanackan och inte glömma att andas.


Marina, tagen i somras på lägret i Finland. Tog med bl.a. den här bilden och visade Ester.

Nu har jag precis gjort mormors present, som blev ett hopkok av fjällbilder från somrarna i Öjarn. Det blev tillslut riktigt bra, vilket glädjer mig något otroligt. Jag satt både länge och väl och skar ut hålen i paspartoun, medan Chris Martin sjöng sina verser från stereon i köket. Jag skar till och med av mig ena nagelbandet, så Walle fick hjälpa mig att sätta fast baksidan till ramen eftersom jag var upptaget med att hålla handen i vädret så blodet inte skulle rinna allt för mycket.



Visste ni förresten att det var frost i morse? Jag hoppas inte tomatplantorna vi har där ute har dött.

---

Det är rätt speciellt att Coldplay valde att ta in och samarbeta med Jay-Z i låten Lost+. Om det är gör den bättre eller sämre har jag inte riktigt kunna avgöra än. Men antagligen inte sämre, eftersom den oavsett vad är helt underbar.

---

When I counted up my demons
Saw there was one for every day
With the good ones on my shoulders
I drove the other ones away

So if you ever feel neglected
And if you think that all is lost
I'll be counting up my demons, yeah
Hoping everything's not lost

När jag sa godnatt till mamma pratade vi om allt möjligt. Mormors födelsedagspresent, dagens regnskur, min körlektion, projektet, att jag måste träffa min mentor, vad jag ska fråga Ester om på tisdag.. Och så pratade vi om Finland. Jag insisterade på att vi måste åka dit under julen, och mamma sa:

-  Det är lugnt där. Det är därför du tycker om det. Visst är det så?

Ja, så är det. Men det är mer än lugn. Det är tystnad, kärlek.. frihet.
Okej okej. Jag vet att jag låter extremt patriotisk och som att jag bara älskar Finland över allt annat på jorden. Men tänk om jag faktiskt gör det?