Tisdag
Idag hade jag piano i Skuru, och redan när jag gick av bussen drabbades jag av samma nostaglikänslor som jag alltid gör när jag går förbi Skuru. Nuföritiden tar jag aldrig den vägen hem utan går via sjön istället. Jag gick i alla fall in i korridoren som Nacka musikskola har och satte mig på bänken utanför pianosalen, där jag så många gånger suttit förut. Bakom mig fanns den lilla klottervägg som eleverna brukar klottra på, och jag vände mig om för att se om det Emma och jag skrivit för länge sedan fortfarande stog kvar. Jag väntade mig inte att det skulle finnas kvar, utan att det skulle vara borttaget och överklottrat av nya okända ord. Men framför mig uppenbarande sig samma bokstäver som Emma och jag skrivit dit när vi gick i sjuan. Det var alltså ungefär sex år sedan.
Jag minns så tydligen när vi satt och väntade på att Emmas pianolektion skulle börja och undertiden skrev alla möjliga saker på väggen. Vi skrev att vi älskade Alex som gick i 9E, att vi hatade Calle i paralellklassen eller bara lösryckta meningar som "hur kunde du?" eller "saknar dig", allt för att få uttryck för känslorna. Alla dessa minnen och känslor kom alltså tillbaka till mig under de tio minutrarna jag satt och väntade på att min pianolektion skulle börja.
Ska jag vara helt ärlig tog jag faktiskt fram min penna och klottrade lite i all hast innan min pianolärare äpnnade dörren för att släppa in mig.
Jag minns så tydligen när vi satt och väntade på att Emmas pianolektion skulle börja och undertiden skrev alla möjliga saker på väggen. Vi skrev att vi älskade Alex som gick i 9E, att vi hatade Calle i paralellklassen eller bara lösryckta meningar som "hur kunde du?" eller "saknar dig", allt för att få uttryck för känslorna. Alla dessa minnen och känslor kom alltså tillbaka till mig under de tio minutrarna jag satt och väntade på att min pianolektion skulle börja.
Ska jag vara helt ärlig tog jag faktiskt fram min penna och klottrade lite i all hast innan min pianolärare äpnnade dörren för att släppa in mig.
