Idag hade vi teambuilding inför Tanzaniaresan, och vi fick börja med att på tio färgade lappar skriva upp de saker som är viktigast för oss just nu. I ett hörn på varje lapp var det ett hål, så när man skrivit en sak på varje lapp fick man binda ihop lapparna så det blev som en liten bok. Sedan fick vi gå runt i rummet och byta böcker med varandra, se vad som är viktigt för de andra i gruppen och se om det fanns några likheter. Jag tycker det var en fin övning, jämfört med många andra teambuildningövningar. I min bok fanns dessa med:
- min lillebror
- min säng + tillbehör (dvs sälen, To-To, mini-J, Bertil, kuddarna, täcket etc.)
- mamma
- pappa
- att hitta inspiration
- att sluta tänka
- träffa folk jag tycker om
- minnen
- ljuset
- musik
Det finns så oändligt många saker jag skulle kunna skriva i boken. Trots det känner jag ändå att jag fått med nästan allt det viktigaste. Saker jag går och funderar på under dagarna, eller saker som tycks vara självklara fast de egentligen inte är det.
---
Som en del vet har jag och Frida instiftat en gnälldag som infaller den 15 januari. Men eftersom det är åratal kvar tills dess bestämde vi att det borde nog finnas en på höstterminen också. Och den var idag.
Inofficiella gnälldagen HT. Jag tror jag har whinat så mycket som det går. Elin blev till och med helt deprimerad ett tag.
Men jag är så trött på hela den här skiten. Allting som man måste göra, borde göra.. och slutligen inte gör. Jag är så trött på att ångra mig hela tiden, att tänka på hur det skulle kunna varit, om jag hade gjort si istället för så. Jag är så trött på att tiden bara går, utan att jag får någonting gjort, utan att jag ens hunnit reflektera över veckan som gått. Hände det egentligen någonting spännande? Beror på hur man definerar spännande. Oftast blir svaret ändå nej.
Notera nu att jag endast gått i skolan i en och en halv vecka och det känns som att jag gått i över en månad. Vad var det jag sa om att gå tillbaka till sina gamla mönster?
Bara den grejen att jag inte längre finner glädje i min skissbok. Jag har den inte ens med mig varje dag till skolan längre. Och vad fan är det för skit liksom? Förr var den mitt heligaste, mitt allting.. my precious. Och nu? Bara en bok med bilder utan varken fantasi, inspiration eller baktanke. Häromdagen satte jag mig och försökte rita en mager kvinna. Kanske anorektisk. Eller bara extremt undernärd. Nästan som ett försök att beskriva hur det känns.
Anorektiskt.
Herregud, jag låter så deprimerad. Men vafan, det får man väl också vara ibland utan att folk ska ifrågasätta och analysera det? Ingen kan påstå att det finns någon människa på jorden som aldrig känns sig deprimerad. Som aldrig tänkt, "Men förhelvete, kan du skräpa dig eller? Du kan inte göra ett enda piss, så gilla läget."
Jag vill bara ligga i min säng, dra täcket upp till hakan och gosa in ansiktet i mina kuddar och gosedjur. Ligga kvar där tills världen får liv igen. Eller snarare tills jag får liv igen. Tills jag känner att jag skapa något kreativt och tankfullt, något glädjegivande.
Som sagt, det är gnälldagen idag. Och nu har jag tre minuter kvar, så det är bäst jag publicerar skiten innan det är för sent.
