My pieces, my entirety

Jag tänkte skriva någonting smart nu. Men jag orkar liksom inte fundera. Inte tänka. Allting är bara ingeting. Ingenting.

Jag hittade en nyckelpiga påvägen hem idag. Kurt, fick han heta. Han kravlade runt en stund på min hand och tillslut verkade han ha hittat en bra plats mellan lill- och ringfingret, och lade sig för att sova. Det såg så otroligt skönt ut.

Idag var första dagen i skolan. Första riktiga dagen alltså, med tanke på att jag var där i fredags också på möte. Ettorna var ju där också, de små människorna. Först fattade jag inte riktigt varför det var så många människor jag inte kände igen (i och med att man känner igen alla på vår skola). Men det var ju bara ettorna. Under morgonen fick jag träffa den mentorsgruppen jag ska åka med till Fiskeboda (ettornas lära-känna-varandra-camp). Verkar som en trevlig liten grupp. Jag minns förra året, då vi satt där i klassrummet och våra Fiskebodaguider kom in och skulle presentera sig och berätta om stället. De verkade så gamla! Egentligen minns jag inte så mycket från början av ettan, vilket är lite synd. Men har man minne som en guldfisk så har man.

Dagen gick alldeles för snabbt. Snart har hela veckan gått, hela terminen. Och snart börjar vi trean. Och tar studenten. Ojoj.

Det händer alldeles för mycket saker nu för tiden. Det blir liksom svårt att hänga med ibland..

Hur ska man veta vad man vill? När det känns nytt och kanske lite läskigt, men ändå på ett positivt sätt. Hur ska man veta att man väljer rätt? Att man verkligen vill det man gör. Mamma sa det en gång: "Men My, gör bara sådant du verkligen vill göra. Varken mer eller mindre." Och det är precis vad jag försöker göra också. Men som en kär vän en gång sa: "Det är bättre att ångra något man gjort, än att ångra något man aldrig gjorde."

Sedan gäller det att kombinera dessa två, så det blir det man verkligen vill och känner. Hittils tycker jag att det har gått ganska bra. Men i framtiden då?

Ofta tycker jag att jag har allt jag behöver. Men såklart finns det ju ett litet hål. Till en början litet, obetydligt. Men med tiden växer det, liksom tänjs ut, det där hålet där den där personen ska vara. Var är du någonstans?

Och nej, jag ska inte fega ur nu. No more. Take it or leave it.

Jaha, så var det lägret över och sommaren snart slut. Helt sjukt snabbt har det gått. Och det har hänt så mycket. Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna sammanfatta det.

Jag har i alla fall träffat och lärt känna så sjukt många underbara människor så det är inte sant. Och det sannolikaste är att jag aldrig mer kommer att träffa dem mer. Just den känslan, när man säger hejdå till varandra och lovar att ses, men ändå vet att man aldrig kommer göra det. Den känslan svider.

Just på läger (vilket jag var på i Hamina i Finland) är också sammahållningen så otroligt stark. Man lever nästan på varandra i flera dagar och lär känna varandra snabbare än något annat. Och sedan plötsligt är lägret slut, och alla åker hem till sig. Man håller kontakten ett tag, men sedan glömmer man bort stunderna man hade, hur det kändes och vad som sades. Man glömmer hurdan kontakt man hade med människorna i fråga, och hur gemenkapen kändes. Men framförallt glömmer man tankarna man hade, vad man tänkte på, och varför.

Jag är egentligen väldigt dålig på att hålla på kontakt med folk. Otroligt dålig egentligen. Vad är mitt problem?

Tvättmaskinen har gått klart där nere nu, så jag borde gå ner och hänga skiten. Men det orkar jag inte. Fast jag måste.

Varför går tiden så snabbt? Är det bara jag som tycker att tider går fortare och fortare? Det brukar inträffa när man bli gammal.. hur snabbt kommer tiden inte gå då när jag är gammal? ... Jag har funderat på om det bara är jag som upplever det så, eller som det faktiskt är så att tiden går snabbare.. I och med jordens rotation eller något, jag vet inte. Men vad det nu är som påverkar det, måste det få ett stopp. Jag hinner knappt uppleva ögonblicken innan de är förbi.

Jag har egentligen så mycket jag vill skriva. Men jag vet inte var jag ska börja. Så jag börjar ingenstans.

---

Har ni tänk på hur mycket saker man glömmer bort helt och hållet?