My pieces, my entirety

Life is for living
We all know
And I don't wanna live it alone

Idag är det första advent, vilket betyder att julen har börjat. Men vart är julkänslorna? De har varit försvunna de senaste fyra fem åren. Sad but true.

Vi var som vanligt och åt julbord hela släkten, som vi alltid gör första advent. Denna gång var det på Grand Hotel i Saltsjöbaden, vilket till en början verkade jättefint med havsutsikt och hela paketet. Men ju mer mat vi tog, desto mer började vi inse att den faktiskt var ganska usel. I själva verket verkade kockarna inte veta någonting alls om julmat. Lutfisk fanns inte alls, samma sak med gräddfil till matjesillen, ingen mumma, och risgrynsgröten kom in först när vi frågade om den. Och då kom den kall.

-  Men var är kanelen någonstans? Finns det ingen kanel?!
-  Men det här då?
-  Nej, det kan inte vara kanel.
-  Jo.. det måste nog vara det.

---

Jag hoppas verkligen att det blir sån där kärnis i vinter igen, så jag kan gå över sjön från bussen i mörkret istället för att åka hela vägen runt. Jag saknar den där känslan som jag alltid hade när jag gick över sjön, fullt påbylsad med min stora halsduk för att inte frysa. Totalt mörker mitt ute på sjön, stjärnorna som ser ner på mig och snön som knastrar under fötterna. Men även om det är snö på isen så måste jag vara försiktig, för det är fortfarande halt.

Jag kan nog helt ärligt säga att just då i den där stunden kände jag mig lycklig. Jag kände mig nästan fri. Det var bara jag, vattenmassorna under mig och mörkret med sina stjärnor. Ingenting mer.

Less is more.

Man vet inte vad man har inna man förlorar det.

Ja, det stämmer ju verkligen. Och jag vägrar inse det varenda jävla gång. Hurfan blev det såhär? Han som byggde Sverige är ju inte riktigt smart någonstans faktiskt. Det var nog antagligen Göran Persson när jag tänker efter. Bäst vi bajsar på hans huvud, right Mill?

Jag får lite krupp när jag tänker på studenten. Att allting bara tar slut. Eller snarare, jag får jättekrupp när jag tänker på studenten. Visst, det kommer bli skitkul och alla kommer vara aslyckliga under den där sista tiden. Men sen då? När allt är över och alla börjar fara iväg åt olika håll?

Det jobbigasta är nästan att folk man träffar varje dag, kramas och pratar om livet med, kommer man aldrig någonsin träffa igen. Kanske en snabbis på tunnelbanan om ett par år, kanske i mataffären någon helt annan stans i världen. Tanken skrämmer mig. Att ens tänka ett par år framåt i tiden skrämmer mig. Jag vill inte bli stor.

Det kommer att vara omöjligt att hålla kontakten med alla de personer jag känner idag. Det är bara så synd att jag inte lärt känna en del av dem bättre än vad jag gör. Vad har jag gjort hela tiden liksom? Pappa brukar ibland säga om vissa av mina kompisar att "De är sådana personer som du kommer känna hela livet My." Jag hoppas verkligen det blir så.

Jag hatar att lämna saker bakom mig. Att aldrig få vara med om dem igen. Och det är precis vad jag gör hela tiden, varenda sekund. Och det är nog egentligen det som skrämmer mig mest.

Nationella i svenska B under morgonen, och jag blev förvånansvärt nog klar innan tiden rann ut. Jag valde att skriva om uppgiften som handlade om ensamhet, så jag satte hörlurarna i öronen, varifrån Detektivbyråns sorglösa toner strömmade, och började med att göra tankekartor och kladdtexter. När jag tillslut renskrivit texten avslutade jag med:

För när man inser att man inte är ensam om att vara ensam blir det hundra gånger lättare. Då är man ju inte lika ensam längre.

Ensamheten är bäst.
Synd att man ändå alltid
måste bo ihop med sig själv.

- Bengt Anderberg

I onsdags var jag, mamma och Walle och såg This is it, vilket är filmsnuttar från repetitionerna till konserterna som skulle ha ägt rum i London i somras. Jag går konstant och tänker på filmen, hur fantastisk konsertupplevelsen hade varit och hur fin Michael är. När det är något han inte tycker stämmer säger han till och adder snabbt efter: "With love. L, O, V, E." För att visa att ingen ska ta illa upp. Att han är tacksam att de är där.

Michael Jackson är trots allt störst. Eller var. Är fortfarande. En sådan otrolig person med både styrka och ömhet. Det var först under filmen som jag insåg att han faktiskt inte finns längre. Att han är borta. Och det var först under filmen som jag fällde en tår. Eller två.

När jag igår morse, nyvaken och halvsur, skulle dricka ett glas mjölk fann jag denna på baksidan av mjölkpaketet. Då blev jag nog precis lika glad som den sista gubben på bilden.

Ja, så var jag här igen. Istället för att sätta igång och få åtminstone någonting gjort, sätter jag mig och gör ingenting. Kollar runt lite på internet, läser mailen, loggar in på facebook och svarar på lite mail, smsar.. Ni vet, allmännt sånt där "göra-ingenting-göra". Det vill säga totalt jävla meningslöst. Dessutom har jag plats för endast tre sms i min inkorg.

Man kan ju helt enkelt säga att allting är precis som vanligt. Nästan lite sorgligt om jag ska vara ärlig.



Bild från en av mina förra skissböcker. Dock inte under min glansperiod.

Eeva och Sven har kommit hit nu från Helsinki och ska stanna över helgen. Ska bli så himla trevligt. Och det är rena musiken att få höra lite finska igen.

När planeringen går åt helvete, ja, vad gör man?

Jag gick in på ett litet bageri och köpte mig en kardemummabulle. Sedan gick jag in på konsum för att köpa mjölk, där jag fick ett varmt leende av en av killarna. Och så var morgonen trots allt rätt okej.

Jag har fortfarande lätt solsting och utomhus snöar det. Ganska speciellt. Eller det snöade i alla fall för en stund sedan, nu är det snarare slask.

Fy fan för lågtryck.

Att återvända till alla nakna träd och den bitande vinden är ganska skönt. Även om jag, som alla andra, verkligen lider så fort jag måste sätta forten utanför dörren. Men det är det familjära i det som jag gillar, att jag vet redan innan jag kommer hit hur det kommer bli, hurdant vädret kommer vara. Det är rätt fantastiskt att man i ena stunden kan befinna sig på en ö i Indiska oceanen där temperaturen ligger runt 35 grader, och en halvt dygn senare vara tillbaka i 2 gradig blåst med halsduken högt uppdragen.

Resan har varit fantastiskt. Nu när jag väl sitter här känns det helt otroligt att jag befunnit mig så långt bort och tagit så annorlunda saker förgivet, som annars aldrig skulle inträffa här hemma. Exempelvis att priset på varenda vara man köper går att pruta ner minst 15%. Jag vet inte hur jag på bästa sätt kan förklara hela upplevelsen utan att skriva en hel uppsats, för det är verkligen vad jag skulle vilja göra. Vi har hunnit med så otroligt mycket saker så det känns som att vi varit borta mycket mycket längre än vad vi egentligen var. Kvällen då vi nervösa stod på Arlanda känns lika avlägsen som matteprovet vi hade för en dryg månad sedan.

Men en sak är säker. Det här är något jag aldrig kommer att glömma. Barnens små händer i mina, giraffernas ögon då de betraktade oss och försökte avgöra om vi var ett hot eller ej, Stenstadens alla små gränder som var omöjliga att hitta rätt i, den vita sanden, lerhusen som fashinerande nog kunde hålla i 50 år, masaierna och deras små bomas, Rashid och hans lilla affär med träsniderier, vår guide Abud och alla hans skämt.. jag skulle kunna hålla på hur länge som helst.

Men det mest fantastiska är nog att titta på alla bilder jag tagit och faktiskt veta att jag varit där och sett allting. På riktigt. Afrika är en fantastisk världsdel.