Nu känns det nästan som vanligt. Eller som det var förr, borde jag säga. Jag har spenderat dagen på en vikariekurs i en av skolans salar, så det kändes helt som att sitta på en vanlig lektion. Vi fick fika/lunchmacka nere i Café Blond och fortsatte sedan kursen. När allt var klart och avtalet var påskrivet åkte jag hem. När jag satte mig för att äta mellis kännde jag lättnaden över att för en gångs skull inte ha några läxor, och att jag egentligen kunde göra vad jag vill. Det enda som väntar mig är kvällens danslektion.
Strukturen och innhållet den här dagen är precis som det brukar. Bortsett från känslan jag har att jag känner mig hemma, men inte riktigt hör dit.
Finland var fint. Som vanligt. Kanske ännu finare. Finast.
Det känns så konstigt att vara hemma. Att kunna göra vad som helst. Faktiskt vad som helst. I morgon börjar lixom den "nya eran". Inte sådär jätteradikal början, men det är i alla fall början. Jag ska inte gå i skolan. Jag ska jobba. Dansa ska jag ju göra. Men inte på samma ställe, inte med samma människor, dem jag känner. Så till och med det blir nytt. Det enda som blir kvar är pianolektionerna. Om jag tar dem.
Jag vet inte om jag tycker om det här. På riktigt. Jag vet faktiskt inte.
Ibland när jag är ute och springer så känns det som att jag kan springa i evigheter. Eller i alla fall springa tills jag svimmar. Det är väl ungefär vad jag vill göra nu.
Fjället var fint som vanligt. Och det är något speciellt med att vandra genom myrarna, genom snårskogen och upp på kalfjället. Renarna var där, precis som förra året, och spande in oss för att lista ut vilka vi var. Nere i tjärnarna kunde man se öringen hoppa högt ovanför ytan för att få tag på sin mat. Flugfisket gick med andra ord fint.
Jag hade en sådan enorm lust att bosätta mig där uppe. Blir vän med en ren och leva resten av mitt liv där. Trots att jag var ensam kändes det inte ensamt. Jag var själv, men inte ensam.
Internet gick sönder igår för att det åskade så mycket. Istället för att lägga mig satte jag mig med ett täcke i Walles fönster och tittade på himlen. Var tionde, tolfte, sekund lyste den upp och blev alldeles vit. Ibland kunde man till och med se de små blixtarna vandra genom molnen. Det var häftigt, men ändå läskigt.
Jag hade musik på förut på hög volym, men nu när jag stängt av den hör jag hur regnet smattrar mot taket. Det har regnat hela dagen.
I morgon åker jag upp till Öjarn. Ska bli skönt att komma upp på fjället igen, träffa renarna och slippa allt som har med människan att göra. Ja, nästan i alla fall. Jag har ju alltid mig själv, mormor och Pelle. Jag hoppas det blir bra väder, så fisken biter riktigt mycket på flugorna.
Nu regnar det så mycket så att det låter som en flod utanför huset. Åskar gör det också. Gubben är arg.
(Jag vet att bilden är lite cpkomponerad, och det var egentligen en misstagsbild. Men jag gillar den ändå bäst av dem jag tog på schnigln.)
Jag var inne på skolan idag för att gå på en intervju. Håller ju till på Balettakademien den här veckan för Bounce-lägret, så det var nära och bra.
Efter intervjun bestämde jag mig för att plocka ned mitt 100p-projekt som fortfarande står i källaren (för den ovetande är det en stor installation). När jag kom ned i källaren, och fick se mitt verk igen, kom allting tillbaka. Tanken var att jag skull ta ner bilderna och sedan slänga det jag byggt, men det ville jag ju inte längre. Jag ringde till mamma för att fråga henne om det inte fanns något annat sätt, och när hon svarat frågade hon: - Hur känns det att vara tillbaka? - ... dåligt. - Känns det jobbigt?
Jag kunde inte svara på den frågan. Jag hade bara en stor klump i halsen som växte och växte, och det jag såg blev bara suddigare och suddigare. För även fast det kändes som att komma hem när jag gick innanför skolans dörrar, visste jag att jag aldrig kommer att komma dit igen på samma sätt. Aldrig höra ihop med. Jag trodde jag hade förstått det, men det gick upp för mig först då. Det var som mamma sa, att det inte varit så påtagligt förut. Jag har ju inte varit där sedan jag sprang ut. Visst var studenten en glädjens dag, men för mig var det också en stor sorg.
Resten av dagen var förstörd. Dansklassen gick dåligt, trots att det var en ascool koerografi från Globen som David lärde oss. Det enda jag kunde känna var den där ensamma, borttappade känslan, av att inte tillhöra någonting.
Jag har i alla fall bestämt mig för att ta hem lite av projektet (dvs så mycket som får plats i bilen), och bygga upp hemma. Jag ska bara fundera ut något fiffigt ställe. Jag tycker verkligen om det, trots att det drev mig till vansinne hela höstterminen och jag visste varken ut eller in.
Innan jag gick från skolan gick jag upp till mitt skåp. Det var tomt, sånär som på de grejer jag lämnat till min efterträdare: en välkomstlapp, en bild på pikatchu Ruffsi ritat, två serier, prince Charming utan ben och en torkad blomma.
