My pieces, my entirety

Nu, om exakt en månad, sitter jag nervös och nyanländ på Island. Ganska konstigt egentligen att jag får åka dit. Förhoppningsvis blir det bra.

Har i alla fall lovat mamma att jag ska börja blogga. Då kan ju till och med Eeva och Sven och resten av släkten i finland följa mitt lilla liv. Det blir nog bra.

Just nu, i denna sekund, är mitt största problem det här med dator. Det är förjävligt när man ska köpa nya viktiga saker. Bättre med kläder. Då är det bara att prova dem, så vet man direkt om svaret blir ja eller nej. Oftast i alla fall.

Jag har funderat ut att jag måste ha lite bilder på folk med mig. Känns ju lame med ett fotoalbum. Så jag har börjat slipa på en idé med något slags dragspelsliknande album som man kan ställa upp och fälla ihop. Vi får se hur det går.

Jag ska försöka få igång bloggandet snart så att suomalaiset kan följa även förberedelserna.

Minns ni när man var liten och man alltid blev tillsagd att prata med en vuxen när det hänt något.
Plötsligt är jag den vuxne, som barnen vänder sig till.
Hux flux.

För första gången den här vintern tog jag vägen över sjön hem. Det har ju inte gått tidigare för att isarna har varit så ostadiga. Det var i alla fall otroligt fint, och jag fick en massa flashbacks till den förra vintern, då jag gick där varje dag från skolan.

Isen var perfekt, så jag bestämde mig för att åka lite skridskor. Sagt och gjort. Jag gick hem, bytte om, tog mitt pick och pack och gick ner till sjön igen. Jag åkte runt runt hur länge som helst. Det kändes i alla fall som en evighet. Ytan var blank och hård, efter att det som smält frusit på igen.

Allt som allt spenderade jag över en timme på den frusna vattnet.