My pieces, my entirety

Jag tror jag blir tokig. På skolan, på tiden, på mig själv, på juicen i mitt glas, på mobilen, på mina anteckningar, PÅ BILDDAGBOKEN, på mörkret utanför (inte stjärnorna dock), på att vårt kök är gult, på datorn, på att min hjärna håller på att bli fyrkantig av allt detta skrivande. Allt. Jag blir tokig.

Hur tror människor att man klarar av så himla mycket? Visst, ett tag gör man väl det, men sedan då? När det har gått ett tag? Vad gör man då? Man kan ju inte precis lägga sig ner på golvet och skrika, slå och sparka. Nej, då ÄR man verkligen tokig. Och det är ju inte jag... Bara nästan.

BNP, välfärd, planekonomi, grön skatteväxling, tjänster, tillväxt, miljösynpunkt, levnadsstandard, marknadsekonomi, grön BNP, hållbar utveckling, konsumtion, naturresurser, skatt, fattigdom, förbrukning, pris på miljön, spara och prioritera eller mer tillväxt och mer pengar?

Jag hatar SO. Inte ens hallonchokladen är god.

Alltså. Nu hinner jag ju inte blogga längre. Jag hinner ingenting. Jag hinner inte sova. Jag hinner inte träffa alla människor jag vill träffa. Jag hinner inte ens göra läxorna. Och om jag nu skulle hinna, så skulle jag inte orka. Lite vila måste man ju ändå få! Eller hur?

Gjorde en att-göra-lista i helgen. Den blev störd. Och då var det ändå bara skolsaker. Sedan återstår allt annat som att plocka undan kläder, dammsuga, spela piano. Hitta sommarjobb! (Ingen som har något tips på sommarjobb?)

Jag orkar fan inte. Allt är så jävla segt och jobbigt och har totalt tappat färgen. Helt färglöst. Hela skiten.
Men det löser sig nog. Som Camilla säger. Det löser sig.
Antingen ut eller in.