My pieces, my entirety

Snart är 00-talet slut. Om exakt sex timmar och femtionio minuter. Det gick ganska snabbt. Jag minns millenniumskiftet, när jag hade min vinröda glitterklänning och fick äta ostron för första gången.

Fast jag har inte kommit på något bra nyårslöfte. Jo, egentligen ett: att träna ordentligt innan jag åker till alperna. Men det gills inte riktigt, för ja måste träna oavsett, annars kommer jag inte orka telemarka så mycket som jag vill. Men ja har ju faktiskt hela sex timmar och femtionio minuter på mig att tänka ut det, så det blir nog bra.

Hejdå 2009 och 00-talet. Det har varit en ära att få känna er.

Extraknäcker lite på mamma jobb med de vanliga arbetsuppgifterna. Trist, men ändå helt okej. Men ibland är det så otroligt roligt att komma hit, för att alla är så trevliga. Nyss satt vi i fikarummet när en av kollegorna kom in med en liten gosdjurshund. Hon pillade ett tag på en grej på dess mage och la den sedan på golvet, där den började rulla runt och ge ifrån sig ett hög asgarv. Alla började gapskratta och hon som tagit med sig hunden sa:
-  Det här är mycket billigare än en skrattterapeut! Och roligare!
Vi satt och skrattade i flera minuter innan hon lyckades stänga av den skrattande hunden.

Nu har det gått en vecka och en helg sedan vi slutade skolan. Det känns mycket längre än vad det egentligen är. Undertiden de flesta suttit hemma och kacklat har jag både hunnit vara i Dalarna och i Finland, fira jul två gånger, shoppa, byta sim-kort i mobilen fram och tillbaka mellan det svenska och det finska kortet, fotografera den vackra vinternaturen, bygga en igloo, skotta flera flera gånger, köra bil, köpa raketer, äta äkta finsk knackkorv och rågbröd. Fast mitt flängande hit och dit är visserligen välkänt.

En vecka och en helg. Skolavslutning. Det var den sista skolavslutningen jag någonsin kommer få uppleva. Inte i praktiken i och med att jag har en lillebror och jag förhoppningsvis får barn, men i teorin. För mig. Det känns sorgligt. På avslutningdagen samlades klassen och vi åt lunch tillsammans i klassrummet. Sedan blev det den årliga ringdansen som går genom hela skolan innan vi går upp till Engelbrektkyrkan för själva avslutningen. Ringdansen gick som vanligt alldeles för fort, folk tappade varandras händer och fick springa så fort de kunde för att komma ikapp. Det vill säga, precis som vanligt.

Påväg till Kirppu, alltså stugan i Finland, hälsade vi på en kompisfamilj i Åbo. Vi åt en brakfrukost med sill, lax, korv, skinka och allt annat som hör julen till. Det var ju trots allt julaftonsmorgon. Sedan fick vi skynda iväg på den tre timmars långa bilresan till Kirppu, för att pappa skule hinna i tid till vakten vid hjältegravarna på Mourekyrkans kyrkogård. Varje år vi är i Finland står pappa vakt, i den gamla vita vinterkrigsuniformen, tillsammans med Erkki vid hjältegravarna för att hylla männen som dog i finska vinterkriget.

Dagen därpå satte vi direkt igång med byggandet av igloon. Snön var perfekt, totalt puder och minus 10. Dessvärre hade en viktig del på vårt iglooverktyg lämnats hemma, så det tog ett bra tag innan vi fått upp en bra teknik. Vi hann bygga ungefär halva väggen inna det blev mörkt, för då var vi tvugna att sluta. Igloon blev klar först några timmar innan vi skulle åka till båten, så tyvärr hann vi aldrig övernatta i den som vi gjort ett tidigare år.

Pappa och Sven gick ut på harjakt sista heldagen, och i skymningen kom pappa stolt hem med en vacker vit skogshare. Den var så otroligt vacker i sin vinterpäls med de svarta örsnibbarna. Det var första gången jag såg en vinterhare. Med granris i magen fick den ligga inne i stugan för att bli mör, ute skulle kylan bara göra köttet segt. Till middag åt vi innerfilé från älg, tillsammans med hjärtat från vinterharen och Eevas potatisgratäng. Godare mat går nog inte och få någon annan stans på jorden.

Solnedgången kvällen vi åkte hem var fantastisk. Ljuset spred sig över hela himlen genom de tunna molnen och färgade allting i en lätt orange ton.







Jag orkar inte redigera bilderna, så ni får leva med lite bajs här och var.

Nu blir det här inlägget väldigt hastigt och lustigt, i och med att vi åker till Finland om en knapp halvtimme. Egentligen hade jag verkligen tänkt ägna tid åt att skriva det här, för det känns som att jag har så mycket att skriva om allt som hänt sedan skolavslutningen.

Alla springer runt som galningar här hemma för att hinna packa allt, så vi ska komma iväg till båten i tid. Jag är själva verket rätt lugn. Jag har strykit allt som stog på min kom-ihåg-lapp, så vad jag vet har jag allting med mig. Men det lär väl visa sig till slut att jag glömt något viktigt ändå.

I vilket fall som helst var vi på Strömstugan i helgen och byggde köksskåp och eldade. Kallt som fan var det, hela minus 25 grader celcius. Men kylan gör bara att allting blir ännu vackrare. Rimfrosten låg tjock på varenda kvadratmillimeter av världen, snön knastrade under fötterna och i golvhöjd inne i stugan blev det nog aldrig mer än 6 grader varmt. En fantastiskt helg.

Tyvärr hinner jag nu inte skriva mer än såhär. Pappa har precis satt på musik, så städandet ska gå lite snabbare. Mark Knopfler.  

Snön fortsätter att falla. Blåsten tar den med sig och brer ut den över landet, så allting är täckt av det vita kalla täcket. Igårkväll när jag var påväg till bussen blåste det och snöade hur mycket som helst. En bil stannade bredvid mig och en tjej öppnade dörren för att fråga vart jag skulle. Slussen, sa jag. Så er bjöd de mig skjuts till Ektorp, vilket jag blev oändligt tacksam för, eftersom bussarna antagligen inte kunde ta sig fram längre. Men det var lite läskigt, för på vissa bitar av vägen var det så stormigt så man såg endast en och en halv meter framför bilen. Snacka om snöstorm!

Nu på morgonen har jag inte gjort speciellt mycket på projektet. Ungefär ingenting skulle jag vilja påstå. Jag har suttit i massagestolen, sovit i 40 minuter.. Nu håller jag på och kollar på The Snowman, som är en helt fantastiskt film. Blir lika varm inombords varje gång jag kollar på den.

Så för er som läser det här, ta er verkligen tid nu och titta på filmen. Den är bara ungefär 25 minuter lång. Jag lovar att ni kommer känna er bättre till mods efteråt, även om den är lite sorglig.

Idag har det varit snöyra hela dagen! Trots att skolan skickade ut ett mass-sms till alla skolans elever, gick årets snöbollskrig av stapeln mot Norra Real vid halv tolv. Det resulterade i att man bunkrade upp lager med färdiggjorda snöbollar och beslagtog och brände Norras flagga. Tillslut fick lärarna ställa sig vid dörrarna för att hindra eleverna för att komma ut ur skolan och fortsätta kriget. Men ett par stycken lyckades tots allt ta sig ut ändå.

Jag har ägnat min dag åt att bygga vidare på min installation, som faktiskt har börjat bli någonting på riktigt nu. Det ska bli kul när den blir klar i morgon och jag kan börja testa hur jag ska ha bilderna.

På hemvägen åkte jag via Fredells, som innebar en liten promenad i stormen, för att köpa mer snöre till projektarbetet, vilket slutade med att jag missade bussen. Så jag åkte tillbaka en station för att pricka motorvägsbussen. En bit efter motorvägen är det en jättelång backe som bussen måste ta sig upp för, vilket alltid brukar bli svårt när det är mycket snö. Idag gick det extremt långsamt, så långsamt att jag började undra om vi skulle behöva gå ur bussen för att minska på tyngden. Efter ett par minuter kom bussen ändå över krönet, och alla som satt där inne började applådera för fullt.

Väl hemma hade det kommit säkert 20 cm snö. Jag bestämde mig för att skotta trappan vid dörren, och kanske skotta fram till grinden i morgonbitti innan jag går till skolan. Det blir en fin workout.

Nyss kom mamma hem med ett spännande paket som innehåller dagens måltid. Det blir bläckfisk till middag.

Det tog ungefär en halvtimme efter att jag gått up för mig att inse att det låg snö på marken. Jag blev så otroligt lycklig! I skolan hade någon satt upp lappar om snöbollskrig som kommer att hållas under morgondagen mot Norra Real.

Ikväll var vi och såg Nötknäpparen på Kungliga Operan, och det var en helt fantastiskt föreställning! Kungliga Baletten tillsammans med elever från Kungliga Svenska Balettskolan. Nuförtiden har de slagit ihop föreställningen med Petter och Lottas jul, vilket gör det ännu roligare. Och Tjajkovskijs musik är ju helt fantastisk. Jag springer runt här hemma och sjunger på den medan jag försöker härma dansösernas rörelser. Med föga framgång dessvärre. Men det är känslan som räknas!

Det är snö ute! Snö! Och den ligger kvar!!

Feel my enthusiasm!

Dagen till ära köpte jag och mamma en gran påväg hem från dansen. Det blev en liten nätt en, som passar perfekt här hemma. Vi köpte en ny julgransfot idag också, så snart är det riktigt julstämning här hemma. Även fast jag är kanske antijulig numera så är det mysigt med ljuset från stjärnan i fönstret eller julgranen. I alla fall lite ljus i allt detta mörker.

Var idag på Fredells och köpte allt virke till min installation, så förhoppningsvis blir det bra när jag börjar bygga i morgon. Ska bli riktigt spännande. Måste åka in tidigt, för jag ställde allt utanför skolans dörr idag eftersom jag inte kom in. Men i morgon får jag åka hiss upp till formsalen!

När det ljusnade i morse insåg jag att himlen var blå. Det känns som att det var flera veckor sedan solen visade sig. Det är häftigt hur mycket solen faktiskt påverkar mitt humör och hur jag mår. Just nu mår jag hur bra som helst, trots att jag inte har något driv alls att jobba, och egenligen borde vara ganska sur över det. Men den senaste halvtimmen har jag spenderat framför fönstret med att titta på den den lysande byggnaden på andra sidan Jarlaparken. En faktastiskt syn.

Igår däremot hade jag ett jävla driv. Jag gick upp med tuppen, åkte till ByggOle till klockan sju för att köpa lite trä, var i skolan vid åttatiden och började planera och bygga en modell. Väl hemma på kvällen hade jag både hunnit bygga klart modellen och ta en powernap, fika med Frida, dansa två lektioner (stepp och jazz) och dessutom spela lite piano. Tänk om alla dagar kunde vara så pass produktiva?

Hittills har jag bara gjort en mindmap på min anslagstavla och lite skisser. Bäst jag tillbaka upp till formsalen och gör någonting mer inna jag åker till min pianolektion. Jag har visserligen en hög bilder kvar att redigera, men det lär jag ägna eftermiddagen åt.

Jag har i princip bosatt mig i formsalen nu. Jag har till och med inrett med en liten powernaphörna med madreasser och en kudde. Det har blivit riktigt hemtrevligt.



(bilden är från projektet vi hade i våras på Löjtnantsgården)

Det bästa med en blogg är att man kan gå tillbaka i tiden med endast ett klick, och se vad som hände för exakt ett år sedan. Då var EOS-en i full gång och vi hade precis börjat spåna fram idéer till vår föreställning. Och jag läste om saker som jag egentligen har glömt, men som kommer till ytan igen då jag får läsa min egna ord som beskriver händelsen.

Jag gillar verkligen min blogg, för den känns som jag. Och det tror jag är viktigt. Men det ligger väl en hel del i att jag bara skriver när jag känner att jag har något att dela med mig av, något som inte bara är dagens outfit eller "idag köpte jag den här kjolen". Sedan att jag i snitt har ungefär 5-6 läsare per dag, det gör mig ingen större skillnad. Att folk läser det jag skriver gör mig förstås väldigt glad, eftersom det då betyder att jag faktiskt når ut till någon med mina tankar. Men att lägga ner tid på att "ragga lärare", det känns så otroligt onödigt.

Frågan är ju egentligen vad som gör att, ja, säg Kenzas blogg, har blivit så himla populär? Är det för att hon är snygg, för att hon har en massa tävlingar eller bara för att hon skriver bra? Ja, man kan ju undra. Bloggtrenden i sig har ju expanderat något så enormt på sistonde.

Nu inser jag att det var egenligen inte det här jag ville prata om, utan temat till mitt projekt som jag slutligen valt. Men det får jag väl vänta med tills i morgon.

Igår var vi hos familjen Axelsson och gjorde korv, helt från scratch. Det var riktigt spännande, eller äckligt för den som är känslig. Men som de flesta vet är det sällan ordet känslig beskriver vår familj.

Vad jag i alla fall ville komma till är att jag och lilltjejen Katrin gjorde varsitt örngott i väntan på att tarmarna skulle bli lagom lumnade. Och för en gångs skulle tyckte jag faktiskt det var kul att pyssla lite. Att få skapa något med händerna. Jag tror det där örngottet är det mest kreativa jag gjort på flera månader.


(Skitbild, jag vet. But you get the point.)

I morse när jag klev upp hade temperaturen sjunkit från tolv grader till minus tre. Frosten hade lagt sig över världen och allt skiftade i vitt.