Jag funderar återigen på att börja skriva oftare. Eller, jag funderar på så många saker. Om det jag siktat in mig på att jag ska göra i livet verkligen är det jag vill göra. Först skrev jag "om det verkligen är rätt", men så vill jag nog inte uttrycka det. Det finns nog inget rätt eller fel. Eller snarare, det finns så många saker som kan vara rätt. Helt olika saker som kan vara rätt.
Vem skulle jag skriva för? För min familj, för mina kompisar, för okända? För mitt framtida jag? Att skriva för mig själv gör jag ju redan. Jag har dels min lilla tre-bra-saker-varje-dag-bok, och så min vanliga dagbok. Men tyvärr är det ju så att det går mycket snabbare och lättare att skriva på datorn än för hand. Så i vissa fall går datorn före.
Men det finns ju en charm i det handskrivna. Att ha en bok full med klottriga bokstäver som det ligger så mycket känsla i. För min del börjar det bli ganska många böcker nu. Och jag har ännu inte läst en enda en av dem, vilket många kan tycka är konstigt. Men nu har det gått så pass lång tid att det har blivit en grej av det hela. Jag läser inte mina dagböcker helt enkelt. Någon gång kommer jag ju göra det. Men inte nu. Om jag skulle börja läsa någonting så skulle det var breven jag skrev till mig själv i högstadiet. Jag har en hel väska full av dem. Som en dagbok, fast i brevform.
Jag vet inte varför jag inte läser. Kanske för att jag är rädd att bli överväldigad av alla känslor jag petat fast på de där papprena.
Take everything you know and write it on your skin And you can carry on and forget everything Take everything you own and put it in your car You can drive away, drive away so far, And drive into a lake and take off all your clothes, Set your clothes on fire, now you are alone But you've got all you know written on your skin, So you can carry on and forget everything
Det händer att jag bara vill skriva skriva skriva. Och ofta vet jag inte vad jag ska skriva. Men jag vet att jag vill ha pennan i handen, eller fingrarna på tangentbordet. Och bara skriva det som kommer. Ibland är det ingenting, ibland är det hur mycket som helst. Om vad som helst. Oftast leder ju den ena tanken till det andra, och är jag i rätt läge kan det fortsätta i evinnerlighet.
En äldre man jag träffade berättade om sitt liv och sa att han har nog bara gjort saker i sitt liv som han tycker är roligt. Han har inte gjort något som är tråkigt. Och då tänkte jag direkt, jag ska bara göra saker i mitt liv som jag tycker är roligt. Varför skulle inte det vara möjligt?
Och då kommer vi ju automatiskt till det här med pengar igen. Igen, och igen, och igen. Jag tänker på pengar hela tiden. Kanske inte just pengar i sig, men pengarna är orsaken till att tankarna bara går runt runt runt i huvudet på mig. Och det stör mig något enormt. Varför kan jag inte bara leva mitt liv, rakt upp och ner som det är, istället för att oroa mig för vad jag inte kan göra eller för vad jag skulle kunnat göra om bara ditten och datten hade hänt. Om jag bara haft den där summan. Jag blir så trött. På mig själv. Och på världen.
Jag kanske skulle börja blogga igen. Mer för skrivandets skull. Det är ju så trevligt att skriva. Jag skulle vilja skriva en bok. Problemet är bara att jag inte har så mycket fantasi. Eller inte den typen av fantasi i alla fall.
Jag kan ju skriva om vad som helst egentligen. Och det är väl det som är det värsta. Det kanske är bra för mig att hitta på en historia? Få leva mig in i någon annans tankar och känslor, utan att det blir övermäktigt. Lite mer som i "Naiv. Super.".
Ibland känns det som att jag är med i en film. Som just nu till exempel, till Mumford&Sons nya skiva i öronen.
10-årsdagen. Jag sitter och tittar på SVT på den direktsända minnesstuden från Manhattan och Ground Cero. Det var hittils varit en tyst minut, exakt på klockslaget då det första planet störtade in i det ena tornet. Snart kommer en andra minut, då det andra planet störtade in i torn nummer två. Grindarna till minnesmonumentet har öppnats och människorna väller in för att hitta inskriptionen av det namn som tillhörde den saknade personen. Många har med sig papper och penna som de gör kopior av inskriptionerna med. Under tiden läser anhöriga upp namnen av de döda. 2983 namn totalt. Och mina tårar bara rinner och rinner.
Det känns konstigt att inte blogga. Nu har jag ju gjort det varje dag i fem månader. Det känns nästan lite tomt. Både mormor och mamma vill att jag ska börja igen. Och då skulle jag ju skriva enbart för dem, och Eeva och Sven också förstås. Det kan ju vara en bra grej. Det känns faktiskt lite tomt utan bloggandet. För min egen skull, att jag får skriva av mig och dela med mig i alla fall till någon annan än dem jag pratar dagligen med. Kanske visa en bild.
Jag undrar vad den bloggen skulle heta. Eller om jag bara ska fortsätta på den här? Det vet jag inte. Men om jag ska börja igen måste jag börja snart. Annars kommer det inte gå.
Jag vill bara dö lite just nu. Att det är så på riktigt helt plötsligt.
Men jag då? Vad händer med mig?
Snart får jag ändå åka till Berlin och glömma allt för ett tag. Glömma allt om Island, allt om hästarna och turisterna, och allt om det här som är på riktigt. Det blir fint.
Långtur på Kjölur. Helt fantastiskt. Känns jobbigt att vara tillbaka i stressen, Siggisarna och Reykjadalur. Men snaert åker jag till Berlin. Och jag hoppas för allt att inte den där tjejen följer med.
Igår fick jag ett brev från mormor och Pelle! Mormor skrev att de läser bloggen så att ögonen blöder. Hon skickade också med lite "bilder på kära personer, så jag inte glömmer hur de ser ut". En bild på pappa på fisketur på fjället, en bild på mamma med orkestern, en på lilla tjockisWalle som hoppas i Pelles säng och en på mig och Walle tillsammans på trehjulingen. Alla från 1997.
Idag fick jag också brev, men ett lite större! Det var från mamma och pappa pch innehöll en massa bra saker! Dels ett brev från pappa, ett från mamma och en bild på pappa och Walle där Walle hade skrivit på baksidan. De två vykorten som Sarah skickade från Tanzania fanns också med, tre tidningar; Ilustrerad vetenskap, bruxanvisningen (KTH-quarnevalens tidning) och Ilmailu (pappa, jag vet faktiskt inte om jag kommer att läsa den, haha). Det fanns också torkad mango (!), nappar, geisha och blomfrön av olika sorter (varför fick jag dem?).
Det här gjorde mig så himla glad och jag har redan ätit upp första påsen torkade mangosar. Jag älskar att få brev!!
Igår hade jag middag. Det blev så himla bra och trevligt. Till och med Max var med på skype!
Jag hinner eller orkar inte riktigt skriva så mycket. Vill skriva mycket mycket mycket, men nu har jag ju faktiskt två bloggar att hålla reda på.
Har inte riktigt fattat än vad som händer. Jag vet ju att jag ska åka och vara borta skitlänge, men det känns liksom inte. Askonstigt. Det känns bara jobbigt att behöva packa så himla mycket saker, som inte ens får plats. Men det blir nog bra.
Jag fick brevpapper och kuvert på posten igår från Eeva och Sven. De hade till och med skickat med 20 euro frimärkspengar. Jättefint! Det blir mycket brev hit och dit. Det ser jag fram emot!
Nu är det exakt en vecka kvar. Känns lite jobbigt. Eller jag har väl inte riktigt fattat än att jag ska åka, och vara borta så länge.
Tittade på Vetenskapens värld igår om vulkanerna på Island. Katla är tydligen nästa på tur, och får den ett utbrott kan det blir tusen gånger värre än när det var utbrott för ett år sedan. Men jag klarar mig nog.
Wigrens knackkorv har gått i konkurs. Jag trodde aldrig att det skulle hända denna fantastiska korv. Nu kommer den för alltid att vara en del av min ungdom. Ännu en del som tagit slut.
Nu, om exakt en månad, sitter jag nervös och nyanländ på Island. Ganska konstigt egentligen att jag får åka dit. Förhoppningsvis blir det bra.
Har i alla fall lovat mamma att jag ska börja blogga. Då kan ju till och med Eeva och Sven och resten av släkten i finland följa mitt lilla liv. Det blir nog bra.
Just nu, i denna sekund, är mitt största problem det här med dator. Det är förjävligt när man ska köpa nya viktiga saker. Bättre med kläder. Då är det bara att prova dem, så vet man direkt om svaret blir ja eller nej. Oftast i alla fall.
Jag har funderat ut att jag måste ha lite bilder på folk med mig. Känns ju lame med ett fotoalbum. Så jag har börjat slipa på en idé med något slags dragspelsliknande album som man kan ställa upp och fälla ihop. Vi får se hur det går.
Jag ska försöka få igång bloggandet snart så att suomalaiset kan följa även förberedelserna.
Minns ni när man var liten och man alltid blev tillsagd att prata med en vuxen när det hänt något. Plötsligt är jag den vuxne, som barnen vänder sig till. Hux flux.
För första gången den här vintern tog jag vägen över sjön hem. Det har ju inte gått tidigare för att isarna har varit så ostadiga. Det var i alla fall otroligt fint, och jag fick en massa flashbacks till den förra vintern, då jag gick där varje dag från skolan.
Isen var perfekt, så jag bestämde mig för att åka lite skridskor. Sagt och gjort. Jag gick hem, bytte om, tog mitt pick och pack och gick ner till sjön igen. Jag åkte runt runt hur länge som helst. Det kändes i alla fall som en evighet. Ytan var blank och hård, efter att det som smält frusit på igen.
Allt som allt spenderade jag över en timme på den frusna vattnet.
Juldagen. Eeva och Sven är här på besök nu en vecka, och det är lugnt och skönt. Igår tittade vi förstås på Kalle Ankas jul, eftersom vi för ovanlighetens skull befinner oss hemma. Jag tror att Walle och jag har tittat på Kalle ungefär fem gånger i vårt liv, och det beror ju på att vi alltid är i Finland på julen.
Jag har insett att jag inte kommer få skriva "Dag 365". Det känns lite tråkigt. Men vi kommer att befinna oss i Marocko då, så egentligen går det väl ingen nöd på mig.
Max är hemma igen förresten. Jag hann träffa honom ett par gånger innan han for till Lofsdalen med familjen. Ska träffa honom varenda dag när jag kommer hem, varenda vakna stund.
Jul, jul, strålande jul. Tiden går lite för snabbt.
Julgranen, mina fina paket, och den årliga tomteparaden på spiselhyllan.
