Ingenting
Jag har kommit på ordet för min känsla. Ingenting. Jag känner just ingenting. (För beskrivning av denna känsla se HuvaNs blogg www.huvan.blogg.se)
Men det känns liksom som om jag inte kan ha roligt. Inte nu. Inte längre. Såklart jag kan ha roligt, med kompisarna och så. Men inte på riktigt. Det är som om det finns en spärr eller något.
Som barn när de är på dagis. Självklart är det jättekul på dagis och man kan leka hela dagen. Men roligast är det förstås utanför dagis, utanför grindarna och staketen. Och hur man än försöker få upp grinden, eller klättra över stängslet, så går det inte. Man är för liten, för svag, för kort.
Jag vill bara växa, så jag kan öppna grinden själv.
Men det känns liksom som om jag inte kan ha roligt. Inte nu. Inte längre. Såklart jag kan ha roligt, med kompisarna och så. Men inte på riktigt. Det är som om det finns en spärr eller något.
Som barn när de är på dagis. Självklart är det jättekul på dagis och man kan leka hela dagen. Men roligast är det förstås utanför dagis, utanför grindarna och staketen. Och hur man än försöker få upp grinden, eller klättra över stängslet, så går det inte. Man är för liten, för svag, för kort.
Jag vill bara växa, så jag kan öppna grinden själv.
