My pieces, my entirety

Alla hjärtans dag kan ta sig i röven.
Varför finns den dagen ens? Visst kan det vara fint att ha en speciell dag för det. Men vafan. Man visar väl ändå att man älskar sina vänner varje dag??

Jag har dessutom inte fått ett enda glad-alla-hjärtans-dag-sms.
Men jag vill inte ha några heller.

Den 14 februari är bara en dag fylld med ångest. Och det enda man känner är då sannerligen inte kärlek. Snarare att man är en bortglömd jävel som ingen bryr sig om, medans alla andra gottar sig i sina små kort och krusiduller.
I hate it.

Jag tror jag ska döpa om den här dagen till någonting annat. "Alla bajskorvars dag". Eller varför inte "Alla bortglömda jävlars dag"?

Jag mådde faktiskt bra i morse. När jag gick till bussen. Då var det ljust ute. Solen hade gått upp över halva träden och färgat dem sådär mysigt orange-gula. Så satt jag på bussen, och bara njöt av våren. Sen tog jag faktiskt bussen från slussen i stället för tunnelbanan. Bara för att få se solen. Och då hoppade Jonatan på mig.
Sedan kom alla hjärtans jävla dag.

---

Valentine's Day - Linkin Park

My insides all turn to ash, So slow
And blew away as I collapse, So cold
A black wind took them away, From sight
And held the darkness over day, that night

And the clouds above move closer
looking so dissatisfied
but the heartless wind kept blowing, blowing

I used to be my own protection, But not now
Cause my path has lost direction, Somehow
A black wind took you away, From sight
And held the darkness over day, That night

And the clouds above more closer
looking so dissatisfied
and the ground below grew colder
as they put you down inside
but the heartless wind kept blowing, blowing

So now you're gone
And I was wrong
I never knew what it was like
To be alone

On a Valentine's Day
On a Valentine's Day
On a Valentine's Day
On a Valentine's Day
On a Valentine's Day

On a Valentine's Day

(I used to be my own protection)
On a Valentine's Day
(But not now)

On a Valentine's Day
(Cause my mind has lost direction.)
On a Valentine's Day

(Somehow)

On a Valentine's Day,

(I used to be my own protection)
On a Valentine's Day
(But not now)

(Cause my mind has lost direction)
On a Valentine's Day

(Somehow)

---

Nu kom det i alla fall en National Geographic på posten. Det var bra. (:

Bajs i örat. Big time.

Väl sittandes inne i kyrkan är det enda jag tänker på hur vita väggarna är, hur ful prästen faktiskt är och hur komiskt det egentligen är att alla är likadant klädda... Allt för att inte låta känslorna komma ut.
Tänk som en sten. Tänk som en sten.
Jag är en sten. En hård kall sten.
Det är inte lätt. Ibland kommer tårarna rinnade ner för kinderna ändå, men då sträcker jag på mig, torkar bort dem och fixerar blicken framåt. På väggen.
Titta inte på pappa. Titta inte på Walle. Tänk som en sten.
Prästen pratar om försoningen med jorden men jag lyssnar inte. Orgelns toner ljuder genom kapellet igen och om igen rinner tårarna.
Tänk som en sten. En sten.
Sedan är det dags för bärarna att utföra sin uppgift. Jag ser pappa resa sig och ta sin plats bredvid kistan. Hans ansikte är fårat, och han ser med ens mycket äldre ut. Ändå lyckas han att hålla sitt ansikte slutet, för att inte visa en minsta gnutta av vad han känner.
Kistan bärs ut av de sex männen; pappa, Sven, Pekka, Jarkko, Erkki, och hansomjaginteminnsvadhanheter. Och då brister allt. Tårarna bara strömmar ner kinderna och jag vänder mig om. Både för att slippa visa och för att slippa se.
Så, nu blir det bra. Hon har det bra.
När kistan sänkt ner i graven är det dags att ta farväl. För gott. Pappa undrar om jag vill säga något och jag skakar på huvudet.
Nej, jag kan inte. Vad ska jag säga?
Så pappa tar buketten med blommor och sträcker ut den över graven. Han harklar sig och säger med hög och bestämd röst, för att inte brista: "Nuku hyvin." Och så lägger han ner buketten.
Jag tänker ingenting. Jag vet inte vad jag ska tänka. Allt är bara väldigt...
Tomt.


Allt har sin gång. Alla måste vi någon gång dö. Och när det faktiskt är någon som varit sjuk länge, eller liknande, kan jag känna en viss lättnad att den personen får somna in och slippa den bördan.

Åh, vad jobbigt. Nu vet jag inte vart jag ska åka.
Peace & Love
eller
Metaltown
?

Bajs.

Jag måste sova mer. Mycket mer. Egentligen borde jag ha sovit till tre-fyra idag för att ta igen veckans sömnbrist och dessutom att jag la mig halv fyra igår (i morse). Men jag gick upp kl 10. Förjävligt. Jag slängde i mig en macka och sedan gick jag och handlade. Väl tillbaka i lägenheten tog jag en dusch och började sedan försöka beta av min enorma läxhög, i alla fall den delen som är tills i morgon.

Det snöar ute nu. Jättemycket. Jag tror jag ska ta en sväng ut om en stund. Även fast jag inte har tid. Det är såna där stora fluffiga snöflingor, som man alltid brukade fånga i munnen i lågstadiet. Det är nästan så att jag måste göra det. Bara för att lixom.

Men jag har inte tid. Jag kan inte gå ut, jag kan inte sova, jag kan egentligen inte gå på dansen idag. Men jag ska. Jag orkar inte plugga. Jag drar en powernap, sedan en promenad och sedan går jag hem, äter middag, drar och dansar.

Fiiint.



Nästan så man borde tatuera "bajs" under foten, på fotsulan.

Vi ringer Peter. Han svarar inte. Bajs.
Vi saknar honom. Sjukt mycket. <3