Life goes on
Väl sittandes inne i kyrkan är det enda jag tänker på hur vita väggarna är, hur ful prästen faktiskt är och hur komiskt det egentligen är att alla är likadant klädda... Allt för att inte låta känslorna komma ut.
Tänk som en sten. Tänk som en sten.
Jag är en sten. En hård kall sten.
Det är inte lätt. Ibland kommer tårarna rinnade ner för kinderna ändå, men då sträcker jag på mig, torkar bort dem och fixerar blicken framåt. På väggen.
Titta inte på pappa. Titta inte på Walle. Tänk som en sten.
Prästen pratar om försoningen med jorden men jag lyssnar inte. Orgelns toner ljuder genom kapellet igen och om igen rinner tårarna.
Tänk som en sten. En sten.
Sedan är det dags för bärarna att utföra sin uppgift. Jag ser pappa resa sig och ta sin plats bredvid kistan. Hans ansikte är fårat, och han ser med ens mycket äldre ut. Ändå lyckas han att hålla sitt ansikte slutet, för att inte visa en minsta gnutta av vad han känner.
Kistan bärs ut av de sex männen; pappa, Sven, Pekka, Jarkko, Erkki, och hansomjaginteminnsvadhanheter. Och då brister allt. Tårarna bara strömmar ner kinderna och jag vänder mig om. Både för att slippa visa och för att slippa se.
Så, nu blir det bra. Hon har det bra.
När kistan sänkt ner i graven är det dags att ta farväl. För gott. Pappa undrar om jag vill säga något och jag skakar på huvudet.
Nej, jag kan inte. Vad ska jag säga?
Så pappa tar buketten med blommor och sträcker ut den över graven. Han harklar sig och säger med hög och bestämd röst, för att inte brista: "Nuku hyvin." Och så lägger han ner buketten.
Jag tänker ingenting. Jag vet inte vad jag ska tänka. Allt är bara väldigt...
Tomt.
Allt har sin gång. Alla måste vi någon gång dö. Och när det faktiskt är någon som varit sjuk länge, eller liknande, kan jag känna en viss lättnad att den personen får somna in och slippa den bördan.
