Coldplay
Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna beskriva kvällens upplevelse. Inga ord räcker till. Men jag ska försöka. Även om jag kommer lämna ut mycket. Och jag lovar, ni förstår inte om ni inte var där.
När vi kom till Globen hade jag inte riktigt fattat att vi faktiskt hade biljetter. Att vi faktiskt skulle se dem live. Coldplay. Innan allting började spelades det lite "väntmusik" och plötsligt kommer en hiphoplåt som man hör på NRJ. Efter denna kommer en klassisk trudelutt. Sköna killar alltså, som bara spelar någon ramdom musik. Konserten inleds med Life In Technicolor, precis som på skivan. Publiken jublar och musiken strömmar ut ur högtalarna. Varje låt som spelas blir något alldeles enormt, något alldeles eget.
Efter drygt halva konserten försvinner bandet ner från scenen. Alla börjar se sig omkring efter sina hjältar och alla slås nog av samma tanke: Kommer dom inte tillbaka? Var är de? Men plötsligt står de i andra änden av Globen, på en trappa mitt i folkhavet. Där står de med sina små instrument, och spelar två låtar. Chris säger att de kan ju inte flyga hela vägen till Stockholm bara för att stå på scen. De där bak måste också få en lika god chans att se dem. Då får även de som står längst fram vila. Så säger Chris till en tjej bredvid sig: Fota inte från det hållet, min mage kommer se så tjock ut, haha! Så jävla gulligt alltså. Så sjukt vackert.
Runt om inne i Globen hänger stora stora vit klot, som sedan visar något levande mönster (då menar jag som ändras och rör sig) eller filmning på gruppen. Projektioner helt enkelt. Otroligt häftig scenografi. Verkligen. Men bäst av allt var nästan den lilla gammeldags tv:n som var ställd på ett litet bord mitt på scenen. Denna visar hela tiden bilden på scenen eller någon i bandet som filmas. Så fint verkligen. Och det är en sådan simpel sak som inte så många skulle komma att tänka på, men som förgyller hela scenens look. Det är just sådana smådetaljer som ger personlighet till scenen.
I slutet öppnar sig himlen i Globen, bokstavligen, och släpper ner tusentals pappersfjärilar som dalar ner över publiken. Då kommer tårarna. Det finns inget stopp. Allting är så vackert och jag vet inte hur jag ska hantera det. Och då plötsligt kommer ännu fler fjärilar, fast nu i nionfärg. De fyller hela luften och jag hoppar runt med tårar i ögonen av glädje.
Egentligen minns jag inte konserten nu. Men i morgon kommer jag göra det. Det har varit så många intryck på samma gång, så jag vet inte vad jag ska tycka eller tänka, svara eller säga, eller känna. Hjärnan är en stor svamp som bara fortsätter suga i sig allt som händer. Men när svampen är full? Ja, då blir man såhär. Man vet inte vad man ska göra.
Sådana här upplevelser kan inte beskrivas för någon. Känslan att stå där när alla fjärilar faller ner på en, med den underbaraste musiken i öronen, tillsammans med en kär vän. Ingen kan någonsin förstå känslan, om man inte själv var där och upplevde den.
Vacker var precis vad konserten var. Vacker var precis vad Coldplay var. Jag har bara sett en konsert som kan kalls vacker, och det var (hör och häpna) In Flames på Peace&Love. Men den konserten var ingenting i jämförelse med kvällens konsert. In Flames är bara en liten lort jäfört med Colplay.
Fick just ett sms från Millpill:
"Det var ingen dålig konsert."
Nej, det var det sannerligen inte. Frågan är bara vad jag ska svara i morgon om folk frågar om den var bra. Eller ska jag ens bry mig om att svara?
I morgon skolkar jag. Kanske inte hela dagen, men i alla fall första lektionen.
Coldplay, you know I love you so.
----
Look at the stars,
Look how they shine for you,
And everything you do,
Yeah, they were all yellow.
I came along,
I wrote a song for you,
And all the things you do,
And it was called "Yellow."
So then I took my turn,
Oh what a thing to have done,
And it was all "Yellow."
Your skin
Oh yeah, your skin and bones,
Turn into something beautiful,
You know, you know I love you so,
You know I love you so.
I swam across,
I jumped across for you,
Oh what a thing to do.
Cos you were all "Yellow,"
I drew a line,
I drew a line for you,
Oh what a thing to do,
And it was all "Yellow."
Your skin,
Oh yeah your skin and bones,
Turn into something beautiful,
And you know for you,
I'd bleed myself dry for you,
I'd bleed myself dry.
It's true, look how they shine for you,
Look how they shine for you,
Look how they shine for,
Look how they shine for you,
Look how they shine for you,
Look how they shine.
Look at the stars,
Look how they shine for you,
And all the things that you do
När vi kom till Globen hade jag inte riktigt fattat att vi faktiskt hade biljetter. Att vi faktiskt skulle se dem live. Coldplay. Innan allting började spelades det lite "väntmusik" och plötsligt kommer en hiphoplåt som man hör på NRJ. Efter denna kommer en klassisk trudelutt. Sköna killar alltså, som bara spelar någon ramdom musik. Konserten inleds med Life In Technicolor, precis som på skivan. Publiken jublar och musiken strömmar ut ur högtalarna. Varje låt som spelas blir något alldeles enormt, något alldeles eget.
Efter drygt halva konserten försvinner bandet ner från scenen. Alla börjar se sig omkring efter sina hjältar och alla slås nog av samma tanke: Kommer dom inte tillbaka? Var är de? Men plötsligt står de i andra änden av Globen, på en trappa mitt i folkhavet. Där står de med sina små instrument, och spelar två låtar. Chris säger att de kan ju inte flyga hela vägen till Stockholm bara för att stå på scen. De där bak måste också få en lika god chans att se dem. Då får även de som står längst fram vila. Så säger Chris till en tjej bredvid sig: Fota inte från det hållet, min mage kommer se så tjock ut, haha! Så jävla gulligt alltså. Så sjukt vackert.
Runt om inne i Globen hänger stora stora vit klot, som sedan visar något levande mönster (då menar jag som ändras och rör sig) eller filmning på gruppen. Projektioner helt enkelt. Otroligt häftig scenografi. Verkligen. Men bäst av allt var nästan den lilla gammeldags tv:n som var ställd på ett litet bord mitt på scenen. Denna visar hela tiden bilden på scenen eller någon i bandet som filmas. Så fint verkligen. Och det är en sådan simpel sak som inte så många skulle komma att tänka på, men som förgyller hela scenens look. Det är just sådana smådetaljer som ger personlighet till scenen.
I slutet öppnar sig himlen i Globen, bokstavligen, och släpper ner tusentals pappersfjärilar som dalar ner över publiken. Då kommer tårarna. Det finns inget stopp. Allting är så vackert och jag vet inte hur jag ska hantera det. Och då plötsligt kommer ännu fler fjärilar, fast nu i nionfärg. De fyller hela luften och jag hoppar runt med tårar i ögonen av glädje.
Egentligen minns jag inte konserten nu. Men i morgon kommer jag göra det. Det har varit så många intryck på samma gång, så jag vet inte vad jag ska tycka eller tänka, svara eller säga, eller känna. Hjärnan är en stor svamp som bara fortsätter suga i sig allt som händer. Men när svampen är full? Ja, då blir man såhär. Man vet inte vad man ska göra.
Sådana här upplevelser kan inte beskrivas för någon. Känslan att stå där när alla fjärilar faller ner på en, med den underbaraste musiken i öronen, tillsammans med en kär vän. Ingen kan någonsin förstå känslan, om man inte själv var där och upplevde den.
Vacker var precis vad konserten var. Vacker var precis vad Coldplay var. Jag har bara sett en konsert som kan kalls vacker, och det var (hör och häpna) In Flames på Peace&Love. Men den konserten var ingenting i jämförelse med kvällens konsert. In Flames är bara en liten lort jäfört med Colplay.
Fick just ett sms från Millpill:
"Det var ingen dålig konsert."
Nej, det var det sannerligen inte. Frågan är bara vad jag ska svara i morgon om folk frågar om den var bra. Eller ska jag ens bry mig om att svara?
I morgon skolkar jag. Kanske inte hela dagen, men i alla fall första lektionen.
Coldplay, you know I love you so.
----
Look at the stars,
Look how they shine for you,
And everything you do,
Yeah, they were all yellow.
I came along,
I wrote a song for you,
And all the things you do,
And it was called "Yellow."
So then I took my turn,
Oh what a thing to have done,
And it was all "Yellow."
Your skin
Oh yeah, your skin and bones,
Turn into something beautiful,
You know, you know I love you so,
You know I love you so.
I swam across,
I jumped across for you,
Oh what a thing to do.
Cos you were all "Yellow,"
I drew a line,
I drew a line for you,
Oh what a thing to do,
And it was all "Yellow."
Your skin,
Oh yeah your skin and bones,
Turn into something beautiful,
And you know for you,
I'd bleed myself dry for you,
I'd bleed myself dry.
It's true, look how they shine for you,
Look how they shine for you,
Look how they shine for,
Look how they shine for you,
Look how they shine for you,
Look how they shine.
Look at the stars,
Look how they shine for you,
And all the things that you do
