Dit och tillbaka igen
Gotska sandön i helgen med Elsa och våra kära mammor. Helt underbar upplevelse. Allting var så vackert!
Det började dock inte lika bra. Det var världens sjögång när vi åkte dit med båten och när vi skulle åka iland (med gummibåt!) blåste det som fan och självklart började det regna. Regnet höll i sig ett bra tag så packningen hann bli sådär mysigt fuktig. Precis allting var fuktigt. Inte nog med det! Från stranden fick vi gå 9 km till stugorna. Nio kilometer! Nästan en mil alltså. Så det är bara att traska på längs sandvägen. Packningen tog som tur var traktosn, så den slapp vi. Hela promenaden tog totalt cirkus två och en halv timme. Vi var alltså helt slut när vi kom fram.
Dagen efter var det sol och ett snabbt bad. Till och med mamma badade! Det blev dock en mycket kort visit med många roliga miner för hennes del. Bodysurfingen fungerade rätt så bra, fast vågorna var bättre i Mazunte i Mexico.. självklart. Hela tiden förudrades vi över hur vacker hela ön var. När vi kom förstod vi oss inte riktigt på charmen (vad är egentligen charmigt i det vädret vi hade?). Men det var uppenbart. Hela kusten var en enda lång sandstrand med ljus finkorning sand. Ett par meter in fanns en sanddyn och bakom den kom skogen. Och själva tanken, att hela ön med skog och allt, var uppbyggd av endast sand faschinerade mig. Att den inte sköljs iväg av havet? Inte ett litet berg någonstans. Så skogen vi gick igenom och all mossa och allting, som såg ut som en vanlig skog - fast mycket vackrare, växte alltså på bara sand!
Förr fanns det tydligen får på ön. Och renar! Det var fyrvaktarna och deras familjer som hade dem, antagligen för att kunna försörja sig lite och slippa åka in till fastlandet. Utöver dem fanns det ingen annan boende på ön. Idag skulle jag inte tro att någon bor där året runt. Men tanken lockade mig.
Elsa och jag diskuterade varför alting var så vackert. Och vi kom framtill att det var just för att det inte fanns några människor på ön. Om det funnits det, hade hela stränderna varit fulla med turister och andra människor. Som vilken annan Mallorcastrand som helst. Nu var det bara naturen så långt ögat nådde. Bara sanden, gräset, fåglarna och havet. Ja, havet var fantastiskt. Man kunde bara sitta och titta på vågorna som slog in mot stranden i evigheter. Och det är precis det jag älskar. Att få vara ensam i lugn och ro med orörd vacker natur.
Och självklart var känslan där när vi skulle åka hem på söndagen. Jag vill inte åka hem. Jag vill inte lämna det här stället. Dessutom kunde man ju inte ta med sig något från ön, såsom en sten. För enligt en sägen vakar Sandögubben över ön och om man för något därifrån blir han arg och skickar olyckan efter en. Och obidolyckan vill man ju inte ha efter sig. Så jag lät snällt alla fina stenar vara. Jag stoppade faktiskt en sten i fickan när vi kom till ön, för det är just ett perfekt minne, en souvenir. Men så fick jag fick höra om sandgubben tog jag ur stenen ur fickan och la tillbaka den i sanden. För säkerhets skull.
Påvägen hem satt jag utomhus på båten hela tiden. Kallt var det, men jag trivdes. Mammorna och Elsa satt inne, så jag satt där ute helt själv. Med det var bara skönt att få ägna sina egna tankar tid. Solen började tilslut gå ner och färgade himlen sådär mysigt turkos och sedan orangeröd. Vackert.
Det började dock inte lika bra. Det var världens sjögång när vi åkte dit med båten och när vi skulle åka iland (med gummibåt!) blåste det som fan och självklart började det regna. Regnet höll i sig ett bra tag så packningen hann bli sådär mysigt fuktig. Precis allting var fuktigt. Inte nog med det! Från stranden fick vi gå 9 km till stugorna. Nio kilometer! Nästan en mil alltså. Så det är bara att traska på längs sandvägen. Packningen tog som tur var traktosn, så den slapp vi. Hela promenaden tog totalt cirkus två och en halv timme. Vi var alltså helt slut när vi kom fram.
Dagen efter var det sol och ett snabbt bad. Till och med mamma badade! Det blev dock en mycket kort visit med många roliga miner för hennes del. Bodysurfingen fungerade rätt så bra, fast vågorna var bättre i Mazunte i Mexico.. självklart. Hela tiden förudrades vi över hur vacker hela ön var. När vi kom förstod vi oss inte riktigt på charmen (vad är egentligen charmigt i det vädret vi hade?). Men det var uppenbart. Hela kusten var en enda lång sandstrand med ljus finkorning sand. Ett par meter in fanns en sanddyn och bakom den kom skogen. Och själva tanken, att hela ön med skog och allt, var uppbyggd av endast sand faschinerade mig. Att den inte sköljs iväg av havet? Inte ett litet berg någonstans. Så skogen vi gick igenom och all mossa och allting, som såg ut som en vanlig skog - fast mycket vackrare, växte alltså på bara sand!
Förr fanns det tydligen får på ön. Och renar! Det var fyrvaktarna och deras familjer som hade dem, antagligen för att kunna försörja sig lite och slippa åka in till fastlandet. Utöver dem fanns det ingen annan boende på ön. Idag skulle jag inte tro att någon bor där året runt. Men tanken lockade mig.
Elsa och jag diskuterade varför alting var så vackert. Och vi kom framtill att det var just för att det inte fanns några människor på ön. Om det funnits det, hade hela stränderna varit fulla med turister och andra människor. Som vilken annan Mallorcastrand som helst. Nu var det bara naturen så långt ögat nådde. Bara sanden, gräset, fåglarna och havet. Ja, havet var fantastiskt. Man kunde bara sitta och titta på vågorna som slog in mot stranden i evigheter. Och det är precis det jag älskar. Att få vara ensam i lugn och ro med orörd vacker natur.
Och självklart var känslan där när vi skulle åka hem på söndagen. Jag vill inte åka hem. Jag vill inte lämna det här stället. Dessutom kunde man ju inte ta med sig något från ön, såsom en sten. För enligt en sägen vakar Sandögubben över ön och om man för något därifrån blir han arg och skickar olyckan efter en. Och obidolyckan vill man ju inte ha efter sig. Så jag lät snällt alla fina stenar vara. Jag stoppade faktiskt en sten i fickan när vi kom till ön, för det är just ett perfekt minne, en souvenir. Men så fick jag fick höra om sandgubben tog jag ur stenen ur fickan och la tillbaka den i sanden. För säkerhets skull.
Påvägen hem satt jag utomhus på båten hela tiden. Kallt var det, men jag trivdes. Mammorna och Elsa satt inne, så jag satt där ute helt själv. Med det var bara skönt att få ägna sina egna tankar tid. Solen började tilslut gå ner och färgade himlen sådär mysigt turkos och sedan orangeröd. Vackert.
