Vernissage på Löjtnantsgården
Nu sitter jag här och lyssnar på Irya's Playground och känner mig lycklig över kvällen som varit. Vi hade ju vernissage på Löjtnantsgården. Och det blev så himla lyckat! Det blev så mycket mer än bara en konstutställning av ett par gymnasieelever. Det var levade, på riktigt. Det gladde besökarna något enormt, inte bara de äldre utan alla, vilket jag blir så glad över. Att man lyckas skapa något, som faktiskt berör och blir ihågkommet.
Jag och Lisa hade skrivit en text till vår låda, både som något slags beskrivande, men även för att få med något poetiskt till den. Och den texten tyckte folk verkligen om. Den löd:
"Enbart ljus förblindar, likaså gör enbart mörker
Det enda som ingen annan än du själv kan komma åt är dina minnen. De finns i ditt inre och även om du berättar det du upplevt, ser ingen annan samma saker som du ser. De tror de ser allt, men i själva verket är det bara en bråkdel av helheten. Den enda som bestämmer hur stor denna bråkdel är, är du. Du har kontrollen."
Annas mamma tyckte den var så fin så hon skrev av den.
(Här är fotona på väggen. Själva lådan var inte värd att fota eftersom den ju i sig ser rätt trist ut. Men som vi alla vet finns skönheten på insidan.)
Finast på hela utställningen måste nog ha varit Hannas och Göstas Minnesmolnet. De hade byggt ett stort moln, av ståltråd och tyll, som hängde fritt från taket i ett mörkt rum. På denna projecerade de diverse bilder och mönster tillsammans med musik som Detektivbyrån och The Knife. Unde molnet låg blomlökar som, med ståltråd, var fästa vid molnet. Molnet i sig är minnet, som ändrar färg och skiftar mycket eftersom. Lökarna är människorna, som små frön. Och tillsammans är vi alla sammankopplade, i det stora minnesmolnet.
Så fort jag gick in i rummet var jag som förhäxad. Det var så vackert. Självklart ska det hela upplevas live, men jag laddar upp ett par foton i alla fall. För er som vill se det är sista dagen i morgon tyvärr, för sedan försvinner projektorn och musiken. :(
(Klicka för förstoring)
Jag är så sjukt nöjd med hela utsällningen. Och stolt! Åter igen har jag en sådan här grej som jag vill att hela världen ska se, som jag vill att hela världen ska förstå. Det är synd att inte fler från skolan kom, för de förstår inte hur jävla bra det har blivit. Konsutställningar kan vara jävligt tråkiga, det kan jag hålla med om. Men det här är sevärt, helt underbart!
Och som vanligt vet jag inte hur jag ska beskriva känslan i ord, så jag lämnar det nu. Jag hoppas att så många som möjligt droppar förbi i morgon och tittar en stund. För det är det värt!
---
Nu täntke jag lalla på lite till om diverse saker, men det blir nog inte så. Jag hade tänkt lägga mig så jag får sova länge i min sköna säng.
Jag och Lisa hade skrivit en text till vår låda, både som något slags beskrivande, men även för att få med något poetiskt till den. Och den texten tyckte folk verkligen om. Den löd:
"Enbart ljus förblindar, likaså gör enbart mörker
Det enda som ingen annan än du själv kan komma åt är dina minnen. De finns i ditt inre och även om du berättar det du upplevt, ser ingen annan samma saker som du ser. De tror de ser allt, men i själva verket är det bara en bråkdel av helheten. Den enda som bestämmer hur stor denna bråkdel är, är du. Du har kontrollen."
Annas mamma tyckte den var så fin så hon skrev av den.
(Här är fotona på väggen. Själva lådan var inte värd att fota eftersom den ju i sig ser rätt trist ut. Men som vi alla vet finns skönheten på insidan.)
Finast på hela utställningen måste nog ha varit Hannas och Göstas Minnesmolnet. De hade byggt ett stort moln, av ståltråd och tyll, som hängde fritt från taket i ett mörkt rum. På denna projecerade de diverse bilder och mönster tillsammans med musik som Detektivbyrån och The Knife. Unde molnet låg blomlökar som, med ståltråd, var fästa vid molnet. Molnet i sig är minnet, som ändrar färg och skiftar mycket eftersom. Lökarna är människorna, som små frön. Och tillsammans är vi alla sammankopplade, i det stora minnesmolnet.
Så fort jag gick in i rummet var jag som förhäxad. Det var så vackert. Självklart ska det hela upplevas live, men jag laddar upp ett par foton i alla fall. För er som vill se det är sista dagen i morgon tyvärr, för sedan försvinner projektorn och musiken. :(
(Klicka för förstoring)
Jag är så sjukt nöjd med hela utsällningen. Och stolt! Åter igen har jag en sådan här grej som jag vill att hela världen ska se, som jag vill att hela världen ska förstå. Det är synd att inte fler från skolan kom, för de förstår inte hur jävla bra det har blivit. Konsutställningar kan vara jävligt tråkiga, det kan jag hålla med om. Men det här är sevärt, helt underbart!
Och som vanligt vet jag inte hur jag ska beskriva känslan i ord, så jag lämnar det nu. Jag hoppas att så många som möjligt droppar förbi i morgon och tittar en stund. För det är det värt!
---
Nu täntke jag lalla på lite till om diverse saker, men det blir nog inte så. Jag hade tänkt lägga mig så jag får sova länge i min sköna säng.
