Nyvaket leende
Istället för att sitta inne i bildsalen och idéskissa beger jag mig ut i parken under lektionen. Jag sätter mig på muren bakom Ellen Key-statyn, som fyllkomligt lyser i solen. Vinden får mitt hår att stå på ända och högt uppe rör sig enstaka moln, som om de var påväg att fly någonstans. Människa efter människa går förbi mig på trottoaren, och även de är helt inne i sin egna värld. Det faktum, att vi lever så tätt inpå varann med med så olika liv, faschinerar mig lite. Att vi fortfarande inte vet ett dyft om varandra, fastän vi kanske tar samma buss varje morgon. Världen är så stor, men samtidigt så liten. Alla lever ju egentligen på samma ställe. Trots allt.
Världen är rätt vacker egentligen, med vindarna som driver människorna runt runt. En flicka med sin hund som vägrar släppa bollen, ett gammalt par som långsamt vankar över gatan. Den enda som faktiskt ser allting är solen, och den är också i stånd att göra inverkan på oss. Solen gör oss vackra, gör naturen vacker. Från minsta lilla nyvakna gråsugga, till stora kala träd. Den letar sig in i en, värmer en inifrån och får en att le med hela kroppen. Det är just det som världen snart kommer visa oss: det nyvakna leendet efter vintern.
Fontänen i Ellen Key-parken har ännu inte fyllts med vatten. Men parkens invånare, fåglarna, är redan där och väntar. De flyger runt runt och leket tafatt, i väntan på våren. Då kommer den bruna marken åter prydas med gröna starka grässtrån och vattnet kommer porla i fontänen. Och Ellen Key- kommer åter få blicka ut över sin sommarpark och allt som hör den till. 
( och i brist på min kamera får ni stå ut med denna bild istället föra något på dagens väder (: )
