My pieces, my entirety

Det vanligaste som händer när man träffar någon är självklart att fråga hur denne mår. Svaret blir oftast "jo det är bra, själv då?" eller möjligtvis "jag är lite trött, men annars är det bra". Varför svarar man alltid att det är bra? Tänk om det faktiskt inte är bra? Tänk om ens inre rent av skriker i protest?

Man vill väl helt enkelt inte ta en så enkel konversation till det djupare planet. Man vill väl inte ha frågan om varför det inte är bra, inte behöva förklara och ägna ännu mer tankekraft åt det som äter på en.

Mitt svar blir alltid "jag vet inte". Oavsett. För jag vet faktiskt inte.