Söndag
Jag får lite krupp när jag tänker på studenten. Att allting bara tar slut. Eller snarare, jag får jättekrupp när jag tänker på studenten. Visst, det kommer bli skitkul och alla kommer vara aslyckliga under den där sista tiden. Men sen då? När allt är över och alla börjar fara iväg åt olika håll?
Det jobbigasta är nästan att folk man träffar varje dag, kramas och pratar om livet med, kommer man aldrig någonsin träffa igen. Kanske en snabbis på tunnelbanan om ett par år, kanske i mataffären någon helt annan stans i världen. Tanken skrämmer mig. Att ens tänka ett par år framåt i tiden skrämmer mig. Jag vill inte bli stor.
Det kommer att vara omöjligt att hålla kontakten med alla de personer jag känner idag. Det är bara så synd att jag inte lärt känna en del av dem bättre än vad jag gör. Vad har jag gjort hela tiden liksom? Pappa brukar ibland säga om vissa av mina kompisar att "De är sådana personer som du kommer känna hela livet My." Jag hoppas verkligen det blir så.
Jag hatar att lämna saker bakom mig. Att aldrig få vara med om dem igen. Och det är precis vad jag gör hela tiden, varenda sekund. Och det är nog egentligen det som skrämmer mig mest.
Det jobbigasta är nästan att folk man träffar varje dag, kramas och pratar om livet med, kommer man aldrig någonsin träffa igen. Kanske en snabbis på tunnelbanan om ett par år, kanske i mataffären någon helt annan stans i världen. Tanken skrämmer mig. Att ens tänka ett par år framåt i tiden skrämmer mig. Jag vill inte bli stor.
Det kommer att vara omöjligt att hålla kontakten med alla de personer jag känner idag. Det är bara så synd att jag inte lärt känna en del av dem bättre än vad jag gör. Vad har jag gjort hela tiden liksom? Pappa brukar ibland säga om vissa av mina kompisar att "De är sådana personer som du kommer känna hela livet My." Jag hoppas verkligen det blir så.
Jag hatar att lämna saker bakom mig. Att aldrig få vara med om dem igen. Och det är precis vad jag gör hela tiden, varenda sekund. Och det är nog egentligen det som skrämmer mig mest.