Dag 215
Jag var inne på skolan idag för att gå på en intervju. Håller ju till på Balettakademien den här veckan för Bounce-lägret, så det var nära och bra.
Efter intervjun bestämde jag mig för att plocka ned mitt 100p-projekt som fortfarande står i källaren (för den ovetande är det en stor installation). När jag kom ned i källaren, och fick se mitt verk igen, kom allting tillbaka. Tanken var att jag skull ta ner bilderna och sedan slänga det jag byggt, men det ville jag ju inte längre. Jag ringde till mamma för att fråga henne om det inte fanns något annat sätt, och när hon svarat frågade hon:
- Hur känns det att vara tillbaka?
- ... dåligt.
- Känns det jobbigt?
Jag kunde inte svara på den frågan. Jag hade bara en stor klump i halsen som växte och växte, och det jag såg blev bara suddigare och suddigare. För även fast det kändes som att komma hem när jag gick innanför skolans dörrar, visste jag att jag aldrig kommer att komma dit igen på samma sätt. Aldrig höra ihop med. Jag trodde jag hade förstått det, men det gick upp för mig först då. Det var som mamma sa, att det inte varit så påtagligt förut. Jag har ju inte varit där sedan jag sprang ut. Visst var studenten en glädjens dag, men för mig var det också en stor sorg.
Resten av dagen var förstörd. Dansklassen gick dåligt, trots att det var en ascool koerografi från Globen som David lärde oss. Det enda jag kunde känna var den där ensamma, borttappade känslan, av att inte tillhöra någonting.
Jag har i alla fall bestämt mig för att ta hem lite av projektet (dvs så mycket som får plats i bilen), och bygga upp hemma. Jag ska bara fundera ut något fiffigt ställe. Jag tycker verkligen om det, trots att det drev mig till vansinne hela höstterminen och jag visste varken ut eller in.
Innan jag gick från skolan gick jag upp till mitt skåp. Det var tomt, sånär som på de grejer jag lämnat till min efterträdare: en välkomstlapp, en bild på pikatchu Ruffsi ritat, två serier, prince Charming utan ben och en torkad blomma.
Efter intervjun bestämde jag mig för att plocka ned mitt 100p-projekt som fortfarande står i källaren (för den ovetande är det en stor installation). När jag kom ned i källaren, och fick se mitt verk igen, kom allting tillbaka. Tanken var att jag skull ta ner bilderna och sedan slänga det jag byggt, men det ville jag ju inte längre. Jag ringde till mamma för att fråga henne om det inte fanns något annat sätt, och när hon svarat frågade hon:
- Hur känns det att vara tillbaka?
- ... dåligt.
- Känns det jobbigt?
Jag kunde inte svara på den frågan. Jag hade bara en stor klump i halsen som växte och växte, och det jag såg blev bara suddigare och suddigare. För även fast det kändes som att komma hem när jag gick innanför skolans dörrar, visste jag att jag aldrig kommer att komma dit igen på samma sätt. Aldrig höra ihop med. Jag trodde jag hade förstått det, men det gick upp för mig först då. Det var som mamma sa, att det inte varit så påtagligt förut. Jag har ju inte varit där sedan jag sprang ut. Visst var studenten en glädjens dag, men för mig var det också en stor sorg.
Resten av dagen var förstörd. Dansklassen gick dåligt, trots att det var en ascool koerografi från Globen som David lärde oss. Det enda jag kunde känna var den där ensamma, borttappade känslan, av att inte tillhöra någonting.
Jag har i alla fall bestämt mig för att ta hem lite av projektet (dvs så mycket som får plats i bilen), och bygga upp hemma. Jag ska bara fundera ut något fiffigt ställe. Jag tycker verkligen om det, trots att det drev mig till vansinne hela höstterminen och jag visste varken ut eller in.
Innan jag gick från skolan gick jag upp till mitt skåp. Det var tomt, sånär som på de grejer jag lämnat till min efterträdare: en välkomstlapp, en bild på pikatchu Ruffsi ritat, två serier, prince Charming utan ben och en torkad blomma.
