Dag 9
There and back again. Borta bra, men hemma bäst.
Fast jag hade inte haft något emot att stanna i den fridfulla tysta öknen ett par dagar till. Jag hade dock inte, eller snarare min rumpa hade inte klarat av fler dagar på kamelryggen. En dag räckte gott och väl för en ovan liten västerlänning som mig.
Resan hade i alla fall sin början i Aqaba, på ett av Mövenpick-hotellen. Lite tjusigare än den vanliga standarden vår familj brukar ha på resor. Nu reste vi dessutom med en familj till, som heller inte var vana vid tjusigheter. Men som alltid anpassar man sig snabbt till omgivningen och vi trivdes ganska bra.
Men Mövenpick var absolut inte höjdpunkten på resan, utan snarare bara ett litet plus i kanten. Det fantastiska upplevelserna fanns ju utanför hotellets poolområde. Dykningen ner till vraket som låg på Röda havets botten, att flyta omkring som en kork i Döda havet med en tidning i händerna, kladda in sig i den svarta leran från havsbottnen och det enormt stora område som staden Petra sträcker sig över med sina monument och grottor. Utsikten över bergen, Israel och Egypten, den vackra mattorna hos bröderna i Madaba, vattenpipecafét som vi av ren slump passerade i Aqaba och den otroligt blå himlen. Den röda ökensanden och de höga sanddynerna som man kunde åka sandboard ned för och lunchen som Omar och Sania lagade åt oss på öppen eld efter vår vandring genom det trånga bergspasset. Solnedgången som övergick i en magnifik stjärnhimmel och dagen vi spenderade på kamelernas ryggar, skumpandes framåt i maklig takt.
Trots att det bara var en vecka sedan jag packade min väska, och försökte lägga mig i tid så jag skulle orka gå upp tills taxin kom, känns det som att det var evigheter sedan. Att man på en vecka kan hinna göra så många saker, hinna se så många saker, och framförallt hinna inse och förstå allting som händer.
Det är en fantastisk värld vi lever i, och det får vi inte glömma bort. Många väljer istället att se de många problem som står olösta istället för att se hur mycket vackert vi faktiskt har, bara ett stenkast bort.
---
I morse vaknade jag lite innan nio, och då var det fortfarande halvmörkt ute. Jag hade nästan glömt hur mörkt det är här hemma under vintern när vi var nere i Jordanien. Och jag insåg att jag i morgon måste gå upp innan sju, och då kommer det verkligen vara mörkt. På något sätt känns det mörkret mycket mer påträngande än det mörker vi hade i öknen. Det liksom kryper in under huden på något obehagligt sätt. Antagligen har det med kylan att göra.
Fast jag hade inte haft något emot att stanna i den fridfulla tysta öknen ett par dagar till. Jag hade dock inte, eller snarare min rumpa hade inte klarat av fler dagar på kamelryggen. En dag räckte gott och väl för en ovan liten västerlänning som mig.
Resan hade i alla fall sin början i Aqaba, på ett av Mövenpick-hotellen. Lite tjusigare än den vanliga standarden vår familj brukar ha på resor. Nu reste vi dessutom med en familj till, som heller inte var vana vid tjusigheter. Men som alltid anpassar man sig snabbt till omgivningen och vi trivdes ganska bra.
Men Mövenpick var absolut inte höjdpunkten på resan, utan snarare bara ett litet plus i kanten. Det fantastiska upplevelserna fanns ju utanför hotellets poolområde. Dykningen ner till vraket som låg på Röda havets botten, att flyta omkring som en kork i Döda havet med en tidning i händerna, kladda in sig i den svarta leran från havsbottnen och det enormt stora område som staden Petra sträcker sig över med sina monument och grottor. Utsikten över bergen, Israel och Egypten, den vackra mattorna hos bröderna i Madaba, vattenpipecafét som vi av ren slump passerade i Aqaba och den otroligt blå himlen. Den röda ökensanden och de höga sanddynerna som man kunde åka sandboard ned för och lunchen som Omar och Sania lagade åt oss på öppen eld efter vår vandring genom det trånga bergspasset. Solnedgången som övergick i en magnifik stjärnhimmel och dagen vi spenderade på kamelernas ryggar, skumpandes framåt i maklig takt.
Trots att det bara var en vecka sedan jag packade min väska, och försökte lägga mig i tid så jag skulle orka gå upp tills taxin kom, känns det som att det var evigheter sedan. Att man på en vecka kan hinna göra så många saker, hinna se så många saker, och framförallt hinna inse och förstå allting som händer.
Det är en fantastisk värld vi lever i, och det får vi inte glömma bort. Många väljer istället att se de många problem som står olösta istället för att se hur mycket vackert vi faktiskt har, bara ett stenkast bort.
---
I morse vaknade jag lite innan nio, och då var det fortfarande halvmörkt ute. Jag hade nästan glömt hur mörkt det är här hemma under vintern när vi var nere i Jordanien. Och jag insåg att jag i morgon måste gå upp innan sju, och då kommer det verkligen vara mörkt. På något sätt känns det mörkret mycket mer påträngande än det mörker vi hade i öknen. Det liksom kryper in under huden på något obehagligt sätt. Antagligen har det med kylan att göra.
