My pieces, my entirety

Även om det är pest och pina att ta sig hem mitt i natten (eller borde jag säga morgonen?) från stan så är det ändå något i det som jag gillar. I morse, till exempel, satt Mill och jag fast i Slussen. Vi köpte en pomfritt och satte oss för att vänta på bussen. Och precis då, gick solen upp.

När jag klev av bussen var det en tunn dimma hela vägen ner mot Skurubron som liksom lyste i solljuset. Jag stog en stund där och bara tittade. Tittade för allt jag var värd. Det var så himla fint allting. Det är sådana stunder man bara vill stanna i. Vara kvar och slippa allt annat, bara se den vita dimman flyta förbi i gryningssolen.


(Notera att jag skrev "pomfritt" eftersom "pommes frites" ser så fult ut. Och det är ännu fulare att bara säga "pommes".)