Dag 89
Engelskan var inställd idag så jag stannade hemma, pluggade teori, lagade gulaschsoppa och tittade på Pochahontas. Eller "chokapontas" som vi säger. Jag vet inte riktigt vad det var, men jag tror jag grät ungefär 3/4 av filmen. Då menar ja inte grät som i tårarna strömmade ner för kinderna, utan mer hade tårarna i ögonen. Föruom i slutet förstås. Det måste vara en världens bästa tecknade filmer, så otroligt vacker. Jag önskar jag kunde sjunga, så jag kunde sjunga på låtarna i filmen.
När jag i fredags var hos Emma tittade vi bland annat på A Walk to Remember, och då kan jag ju säga att jag verkligen grät. Jag borde sluta titta på fina filmer, för jag blir alltid så besviken att någonting fantastiskt aldrig händer mig. Att jag varje dag går igenom ungefär samma mönster som dagen innan. Jag har nästan gett upp hoppet om att hitta denna någon, detta något som jag vill hålla på med resten av mitt liv. Och ändå är jag bara 18 år.
I helgen hände det i alla fall något nytt. På lördagsmorgonen satte sig hela familjen i bilen vid halv sju-tiden, för att åka till Eskilstuna på smideskurs. Vilket betydde att vi spenderade hela lördag och söndag inne i smedjan på Stadsmuséet. Kursledaren var till pappas förtjusning finne, Jussi, och en ganska speciell typ. Han berättade om hur smidet användes idag, om hur han en gång hade promenerat från Piteå till Luleå och lite andra småhistorier. Han tyckte jag hade talang för smidet och sa till mig att söka vidare till en av de bästa smidesskolorna. Han sa till pappa medan jag höll på och arbetade med min kniv:
- Tråkig unge det här! Hon gör ju inga fel så jag har inget att gnälla på!
Tänk om jag skulle bli smed?
Mina alster från helgen.
När jag i fredags var hos Emma tittade vi bland annat på A Walk to Remember, och då kan jag ju säga att jag verkligen grät. Jag borde sluta titta på fina filmer, för jag blir alltid så besviken att någonting fantastiskt aldrig händer mig. Att jag varje dag går igenom ungefär samma mönster som dagen innan. Jag har nästan gett upp hoppet om att hitta denna någon, detta något som jag vill hålla på med resten av mitt liv. Och ändå är jag bara 18 år.
I helgen hände det i alla fall något nytt. På lördagsmorgonen satte sig hela familjen i bilen vid halv sju-tiden, för att åka till Eskilstuna på smideskurs. Vilket betydde att vi spenderade hela lördag och söndag inne i smedjan på Stadsmuséet. Kursledaren var till pappas förtjusning finne, Jussi, och en ganska speciell typ. Han berättade om hur smidet användes idag, om hur han en gång hade promenerat från Piteå till Luleå och lite andra småhistorier. Han tyckte jag hade talang för smidet och sa till mig att söka vidare till en av de bästa smidesskolorna. Han sa till pappa medan jag höll på och arbetade med min kniv:
- Tråkig unge det här! Hon gör ju inga fel så jag har inget att gnälla på!
Tänk om jag skulle bli smed?
Mina alster från helgen.
