My pieces, my entirety

Jag hatar ordet "prioritera". Hatar. Jag hatar att prioritera. Det går inte. Man kan inte säga att något är viktigare än det andra.

Tiden räcker helt enkelt inte till. Inte någonstans. För fort går den oxå.
Fan.
Tiden är begränsad, och det kommer den alltid att vara. Och vet ni vad?
Det suger. Balle.

Jag vill bara ha det lugnt och skönt. Utan skolan, utan äckelväder. Utan saker man måste göra. Utan saker att prioritera. Bara, inte göra någonting.

-----

Jag har ju flyttat nu med. Halvt. Kommer väl bo här i ungefär två veckor till. Vi får se.
Det är i alla fall skönt. Slippa vara hemma. Vi bygger ju om nu så allt är i en enda jävla röra. Orkar inte. Fult blir det också. Men mamma är nöjd. Och det är ju huvudsaken...

Men jag saknar mitt rum. Och min byrå. Och stjärnorna.
Till och med fläcken från vattenläckaget saknar jag.

BALETTBÖGEN
Jag bryr mig inte längre om att folk kallar mig "miffo" eller "balettbög" när jag går genom korridoren i skolan. Så har det alltid varit, så länge jag kan minnas. Så jag har vant mig. Det är hemskt, men jag har det. Rasterna tillbringar jag mest utomhus för att slippa träffa Stefan och hans gäng, de som är på mig mest med glåporden. Den där jävla Stefan. Han tror verkligen att han är något. Mobbar allt och alla för ingenting.
Tänk vad annorlunda det skulle vara om han var i min situation. Om han skulle vara den de skrek bög efter. Men det skulle förstås aldrig kunna inträffa. För Stefan har den där självsäkerheten som gör att han kan göra vad han vill. Och så har han ju sitt gäng, som står bakom honom oavsett vad som händer. Oavsett vem han kallar för miffo.
***
"Hora!" skriker jag så högt jag kan efter Marielle och en av killarna knuffar mig i sidan och de andra skrattar. "Fyfan va äcklig hon är asså!" skrattar Philip och kastar en elak blick mot Marielle som ägnar all sin uppmärksamhet åt sitt skåp och dess innehåll. Skåpet som jag har skrivit "slyna" på.
När vi vänder oss om står Christoffer där. Bög-Christoffer. Balettbögen. Fy fan för honom. Han bara står där, rakt upp och ner, och kollar på oss. "Vafan gloru på din jävla apa?!" säger Tom och slår till honom i huvudet. "Ja. Lägg av med det." säger jag. "Jävla balettbög."
Jag känner att jag också måste säga någonting till honom, som får killarna att respektera och se upp till mig. De anser ju mig vara den som är den tuffaste av oss. Eller hela skolan gör väl det. Och så har det också blivit. Jag har tilldelats och antagit rollen som "tuffast" och "populärast" och den rollen är ganska svår att ta sig ur. Näst intill omöjlig. Killarna förväntar sig alltid att jag ska börja. Börja ropa skällsord, börja slå. Och det gör jag också. Men om jag börjar, kan jag inte sluta då också? Nej. Har det en gång börjat så går det inte att sluta. Det blir som en ond spiral, som bara snurrar nedåt och nedåt, snabbare och snabbare.
Jag ser in i Christoffers ögon innan jag går förbi honom med en hård knuff på axeln, för att bevisa att han är den svaga i situationen. Men även fast våra blickar bara möts för någon sekund ser jag såret i dem. Såret som plågar och blöder. Såret som jag och mina killar hela tiden river upp.
***
Mamma ger mig en snabb kram när jag kommer in i hallen och springer sedan iväg för att hämta något. "Gå och ta en dusch nu gubben så kommer vi iväg sen. Du ska ju inte bli sen till genrepet! Och sen ikväll gäller det. Då är det ju premiär!..." Hon fortsätter prata medan hon går runt och fixar, men om hon pratar med mig eller någon annan är jag inte riktigt säker på. Så jag går upp för trappan mot badrummet.
"Är du nu säker på att du har allt med dig?" frågar mamma ängligt när vi är framme. "Ja, mamma." Hon ger mig en puss på kinden och så säger hon till mig att allt kommer gå hur bra som helst, att inget kan gå fel. Sedan stiger jag ur bilen och går sakta mot bakdörren på byggnaden jag ska in i.
***
När skolan väl är slut skyndar sig alla hem, inklusive mig. Ingen vill ju vara kvar i skolan längre än nödvändigt. Fast hemma vill jag egentligen inte heller vara. Jag går tillsammans med Tom till bussen där vi skiljs åt med en dunk i ryggen.
Så står jag framför de grådaskiga husen igen, med bussen som precis ska åka iväg bakom mig, som så många andra dagar förut. Jag rättar till ryggsäcken och börjar sakta gå mot det tredje av husen med nedböjt huvud. Väl inne i trapphuset ser jag att någon har varit där under dagen och städat bort klottret på väggarna. Men det kommer inte ta lång tid innan väggarna är fulla igen. Så jag tar fram en penna och skriver "jävla liv" bredvid lampknappen.
Jag öppnar dörren till lägenheten och tar ett stort kliv över högen med post. "Hallå?" ropar jag. "Jag är hemma nu!" Inget svar. Som vanligt alltså. Sedan hittar jag mamma sovandes i sin fåtölj i vardagsrummet. Jag lägger en filt över henne och går in på mitt rum. Lägger mig ned på sängen med blicken fäst på fläcken i taket.
Jag vet inte hur länge jag ligger så, men plötsligt ringer telefonen. Eftersom mamma sover skyndar jag mig att svara. Det är mormor. "Morfar har ju fått feber som du vet, så jag tänkte fråga om du vill följa med i stället. Jag har ju ändå två biljetter." Balett på operan. Inte alls min grej. Bög-Christoffer skulle nog få sig ett gott skratt nu om han visste att jag skulle gå på balett. På operan dessutom! Men jag tackar ja i alla fall. Det är ju ändå min mormor. Lite trevlig får man ju vara.
***
Ögonblicket för mig att komma in på scen närmar sig. Jag hör mammas lugnande röst inuti mitt huvud som säger att jag kommer klara det, alldeles galant. Musiken höjs och jag tar ett djupt andetag, sluter ögonen och kastar mig sedan in i scenens starka ljus och dansar. Dansar som om det vore för sista gången i mitt liv. Och just i det ögonblicket känner jag hur fullkomlig jag är. Bättre än såhär kan det inte bli. Även fast det bara är jag på den enorma scenen. Men ändå så känns den för liten, som om ytan inte räckte till för mina rörelser. Alla rörelser och känslor som bara forsar ut över publiken från min kropp.
***
Jag sitter uttråkad på min plats bredvid mormor då en ny dansare kommer in på scenen, men som jag ändå på något sätt känner igen. Fast varför bryr jag mig överhuvudtaget? Balett är ändå bara för bögar. Men jag kan ändå inte slita blicken från killen på scenen. En ensam strålkastare lyser upp honom medan han flyger fram över golvet, täcker upp varenda meter av det.
Plötsligt får jag se ett välbekant ansiktsuttryck i killens ansikte. Ett sorgset ansikte, men dock fortfarande med hopp i. "Vem fan...?" viskar jag och skärper blicken ytterligare. Sedan börjar jag leta efter programmet för att se vad han heter. För att se vem det är. Och när jag tillslut hittat det har nästa scen i föreställningen börjat och killen syns inte längre till.
Jag öppnar programmet och hittar listan med namnen på alla dansare. Min blick stannar till vid kategorin solodansare. "Christoffer Berglöf" läser jag på en av raderna. Men det är ju... Det är ju han, balettbögen!
***
Väl inne bland kulisserna igen kan jag inte tro det som just hänt. Jag, och en scen. Inget mer. Lyckligt går jag mot logen med alla sorters lyckönskningar ringandes i öronen. Väl inne i det tomma rummet andas jag ut och ser mig själv i spegeln. "Det där klarade du ju galant!" säger jag.
Sedan är föreställningen plötsligt slut och det är dags för mig att gå upp på scenen igen för att ta emot applåder. Och när jag står där, längst fram, känner jag glädjen växa i mig som när blåser upp en stor färgglad ballong. Jag bugar mig som tack och ser ut över folkmassan framför mig. Då fastnar min blick på ett välbekant ansikte.
Stefan.
Luften i ballongen pyser sakta ut. Vad gör han här? Han hatar ju balett? Jag försöker göra mig osynlig när hans blick sveper över scenen, även fast jag vet att han förr eller senare kommer att se mig. Och det gör han också. Med ens vill jag bara bort från scenen, bort från allting. Bara jag slipper den där blicken på mig. Men istället för att ge mig ett hånleende och visa fingret ler han mot mig. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det och ler lite tafatt tillbaka. Då ler han ännu större och visar tummen upp.
Driver han med mig? Nej, det verkar inte så. Stefan fortsätter att klappa händerna och le mot mig. Ballongen fylls sakta med luft igen.

Alltså jag orkar inte.

Det kom just en kille och knackade på. Rätt så påbylsad med kläder för att inte frysa i kylan. Brunt hår, bruna ögon. Ganska söt egentligen. Han har varit här förut. Han säljer fisk, skaljdjur också kanske, och mamma har varit ganska hård mot honom de två gånger han varit här innan. Först ville hon inte köpa någnting, och bad honom kolla upp var fisken tas upp och de hade en liten diskussion om vad som händer med fiskbeståndet. Andra gången han kom och knackade på fortsatte diskussionen. Mamma berätta om någon nyutkommen bok om vad som egentligen håller på att hända med fiskbeståndet i världen och drog lite allmänn småfakta om det. Killen höll med och var egentligen ganska trevlig.

Och nu kom han alltså igen. Men mamma var inte hemma. Så han fick gå igen. Men han verkar faktiskt ganska trevlig. Han sa att han skulle försöka komma tillbaka senare och sa sedan:
"Men vi ses. Du får ha det så bra!"
Jag önskade honom det samma och sedan stängde jag dörren. Han kommer garanterat tillbaka.

Datorkunskap igen. Trist som fan. Och Ruffsi är inte här heller. Så jag får sitta här och lida.

HuvaN kom trippandes förut och sa glatt "Vet du vad? Adi köpte cigg till mig!" ja. Tänk vad små saker kan göra människor lyckiga.

Anna, Jörgen och tjejerna var i Kolombia och kom hem häromdagen. De var hos oss på middag, men jag missade dem. Jag drog med Davido och Ruffsi och färgade håret istället. I alla fal.. När jag kom hem fanns en present till mig från dem på bordet. Ett zebrahuvud, snidat i trä, att sätta på väggen. Fatta hur glad jag blev. Så otroligt lyckig. Ja. Vad små saker kan göra en glad.

Jag har två prov idag. Spanska och historia. Historian är jag bara allmänt förvirrad om, vet inte riktigt vad provet kommer handla om. Ingen vet det heller. Det suger. Sedan ska jag skriva en novell till i morgon i svenskan. Kanna lägga upp den här sen när det är klar.

Men vet ni vad det värsta är?
Jag vaknade i morse, en kvart (!!!) innan bussen skulle gå. Kul! Jag hann mirakulöst nog dusch å tvätta håret, slänga på mig kläder och packa väskan. Dock inga gympakläder. Det var exakt vad jag hann me på den kvarten. Men i alla fall. Jag hann med bussen! DET kallar jag skills! Snälla mamma gjorde en macka till mig som jag tog med mig. Stackars Davido. Åkte ju bussen med honom. Jag var ju helt död. Fysikskt vaken, men inte psykiskt. Absolut inte psykiskt.

På bilden ser man en isbjörn ströva omkring på ett landområde, en stenig strand där snön smält bort, mot ett gäng valrossar. Den går ett par varv runt flocken och attackerar sedan en av valrossarna, som är både större och starkade än isbjörnen. Tillslut, efter att ha attackerat några till valrossar, ger den upp och lämnar dem ifred. Sedan får man se en bild av samma vik med samma strand, fast tio år tidigare. På den bilden är både vattnet och stranden täckt med tjock is.

Ja. Glaciärerna smälter. Ibjörnarna kommer snart inte ha någonstans att leva.

Vad är global uppvärmning? Borde vi oroa oss? Vad är det som orsakar den?
Igår såg jag ett avsnitt med intervjuer och sådant i serien "Planet Earth" om vad som egentligen håller på att hända med vår natur. Idag var vi på bio med skolan och såg "Den elfte timmen" som också handlade om global uppvärmning. Det är helt hemskt vad människan har utvecklats, vad vi släpper ut i vår atmosfär och hur vi behandlar naturen!

Många tycker ju att människan utveckling är det bästa som hänt i världshistorien, och att man inte kunde levt på en bättre tidpunkt än nu. Men den kurvan, uppåtkurvan, kommer snart sakta börja gå nedåt. Det har redan börjat. Tänk bara på alla översvämningar, tornados, torkor och snökaos vi haft på senaste tiden. Allt det är den globala uppvärmningens fel. Men kan man skylla på global uppvärmning?

Man borde egentligen skylla på oss. Människorna. Det är vi som har skapat det här själva. Vi har skapat början till vår egen undergång. Förhoppningsvis blir jag inte så gammal så jag hinner uppleva den. Men jag skule kuna räkna upp hur mycket saker som helst som man skule kunna göra för att spara energi, eller olja, eller helt enkelt leva så inte miljön tar så stor skada. Men det hjälper inte om bara jag tar itu med de där sakerna, som t.ex. ha lågenergilampor, tvätta med full maskin, inte köpa onödiga saker. Såna där vanliga saker som skulle vara hur lätt som helst egentligen. Det hjälper inte om bara jag och ett par till i mina kvartergör dessa saker. Det krävs mer. Alla måste hjälpa till för att kunna spara så pass mycket energi så att det ens lönar sig lite.

Det bästa man kunde göra nu var att alla människor i hela världen slutade köra bil, alla farliga utsläpp i naturen upphörde och andra lösningar istället för tex. fossila bränslen började användas. Allt för att stoppa så mycket va utsläppen av både växthusgaser och föroreningar som släpps ut. Det skulle göra skillnad om alla på jorden, tillsamans, försökte skapa en renare värld för oss att leva i.

Men tyvärr är det inte så enkelt. Det är i princip omöjligt att få alla att engagera sig i det här. Vissa tror inte ens att det finns något som heter global uppvärmning. Men det värsta är egentligen att folk är för lata. De orkar inte bry sig. Kanske i morgon. Vi får se. Men morgondagen komer och går, och inget görs. Folk gillar inte att ändra på sina vanor, göra på ett nytt sätt när det vanliga är så mycket enklare. Som tex. att cykla till jobbet på morgonen. Hur många gör det? Inte många. Man vill ta bilden, för då slipper man ödsla energi på att cykla, det tar mindre tid och det är på alla sätt mycket bekvämare. Det är just det här som är problemet med befolkningen. Alla konstaterar att, jaha, nu hade vi en liten global uppvärmning här och massa arter som är utrotningshotade. Men inget gör någonting åt det.

Men var ska man då satsa sina pengar? Ska man satsa dem på WWF och att de skyddar tigrar? Eller ska man satsa på att hjälpa forskningen mot bröstcancer? Var ska man egentligen lägga sina pengar för att känna att man gjort naturen en så stor gärning som möjligt?

Är det naturen vi ska rädda? Eller är det människan? Eller båda två?

En kille på filmen vi såg sa ungefär såhär:
Det kanske händer att människan utrotar sig själv. Men jorden kommer fortfarande att finnas kvar. Och den kommer att reparera sig själv. Den kommer att grönska igen. Det må hända att det inte finns en enda människa kvar då, men naturen kommer att överleva. För jorden har all tid i världen, men vi har bara nu.

 

Vet ni vad Peter Pan berättade för mig?
Att nästan alla klockor som är på reklam visar ungefär 10 över 10. Vet ni varför? Jo, det bildar nämligen en positiv vinkel, dvs ett leende, och då blir man glad och går och köper klockan.

Man kan tydligen läsa reklampsykologi hur länge som helst, för det tar aldrig slut.

Varför ångrar man sig?

Man kan ju ändå inte ändra det som var. Så gilla läget.

Jag vill ha det som var. Fast jag vill fortfarande känna alla underbara nya människor som jag träffat. Men fortfarande. Jag vill ha det som var.

Punkt.

Jaha.. här sitter jag då. Utan nånting egentligen att göra. Hemskt. Och tiden bara går och går. Snart tar jag studenten, har fyrtioårskris och hamnar plötsligt på sjukhus när jag är sådär 70 för att jag har cancer på hjärnan. Sedan dör jag. Hur kul är det på en skala från 1 till 10?

Vi var hos Elsa och hennes familj på middag, för att sedan gå upp på berget coh titta på fyrverkerierna. Walle lovade att ge mej en påse med smällare, men det var för kallt och blåsigt, så jag hade ingen lust att waista dem. Då blev han sur och hotade att ta tillbaka dem. Fy fan. Hatar det där när folk ger en något, och sedan vill ta tillbaka det. Men i alla fall fick jag tillslut påsen som jag sparade för senare bruk.

Vädret sög verklgein där uppe på berget. Dimma, blåst och regn. Fast fyrverkerierna var ju fina. Dom fanns liksom överallt, runt omkring en. Alla var jätteglada, gick runt och kramades och önskade gott nytt år. Alla, förutom jag. Jag var ju inte glad. Eller är. Jag vill inte att tiden ska gå. Jag vill inte ha 2008. Jag vill inte ha fytioårskris och cancer i hjärnan. Jag vill inte dö.

Jag kan inte ens sätta ord på grejerna. Så jag slutar nu. Hejdå.