500 mil
När jag gick av bussen kändes det som om jag var med i en film igen. Den känslan återkommer faktiskt ofta och oftare. Men tänk er själva:
En ensam tjej går av bussen, med en tung axelväska och på tok för lång halsduk. Det är alldeles mörkt ute, förutom gatlyktorna som lyser upp vägen som bussen börjar rulla iväg på. När hon ser upp mot sitt hus märker hon att det är stjärnklart och står en stund, helt stilla, och bara tittar. Sedan beger hon sig mot grinden, kikar i postlådan som är tom, och går upp till huset. Ibakgrunden spelas Kents Max 500.
Hur snygg scen skulle inte det bli med lite pill? Eller är det bara jag, uppfylld i min känsla som tycker det?
I vilket fall som helst är det stjärnklart inatt.
Och jag hoppas jag får tillbaka min kamera snart så jag kan sätta in lite bilder till den annars så tråkiga svart-vita texten.
En ensam tjej går av bussen, med en tung axelväska och på tok för lång halsduk. Det är alldeles mörkt ute, förutom gatlyktorna som lyser upp vägen som bussen börjar rulla iväg på. När hon ser upp mot sitt hus märker hon att det är stjärnklart och står en stund, helt stilla, och bara tittar. Sedan beger hon sig mot grinden, kikar i postlådan som är tom, och går upp till huset. Ibakgrunden spelas Kents Max 500.
Hur snygg scen skulle inte det bli med lite pill? Eller är det bara jag, uppfylld i min känsla som tycker det?
I vilket fall som helst är det stjärnklart inatt.
Och jag hoppas jag får tillbaka min kamera snart så jag kan sätta in lite bilder till den annars så tråkiga svart-vita texten.
