My pieces, my entirety

Dagen började med att min wake-up-light ringde klockan 05.00, då jag snoozade en stund för att sedan gå upp och äta frukost och gå till jobbet. Känns konstigt att säga "gå till jobbet", men det var ju det jag gjorde. Där gick det helt galant och jag lärde mig en hel del om kaffe, bland annat att en latte macchiato inte är kaffe utan egentligen smutsad mjölk.

I skolan hittade jag tyvärr inget av de gömda påskäggen, men till min lycka var bilden installd så jag gick istället och tränade med Frida. Därefter sprang jag omkring i stan en stund med henne, och köpte bland annat en ny almanacka för år 2010. Var nästan påväg att köpa en filofax, men efter kloka ord från mamma kom jag fram till att förnyelse är mycket bättre. Det är ju halva nöjet med ny kalender, att få göra en ny framsida.

Jag träffade i alla fall LisaFisa i Forum påvägen hem. Jag gick in en stund på Stadium för att titta på skor, och där stog de, mina skor! Skorna som jag slitit med kärlek sedan sommaren 2007. Dock inte i samma färg, men modellen var exakt! Problemet är bara att jag måste hitta herrmodellen i 38, eftersom den har snyggare färg. Annars får det bli dammodellen. Finns mina skor för en gångs skull i butik tänker jag inte låta bli att köpa dem för att de har fel färg!

Fem minuter efter att jag kommit innanför dörren och hunnit slänga i mig lite spagetti är jag påväg ut igen, denna gång mot Ikea. Där springer mamma och jag runt på tag-själv-lagret och plockar på oss ett kök, men lämnar högskåpen till en annan gång på grund av deras längd. När vagnen fyllts springer jag och hämtar en till, ni vet en sådan platt som man får plats med hur mycket som helst på. Jag sätter upp ena foten på den och sparkar iväg på den som om den vore en sparkcykel och är snabbt tillbaka i hylla 35 hos mamma. Efter en stund kommer en tjej och kille förbi oss och tjejen säger glatt till mig:
-  Vad cool du såg ut när du åkte fram där! Alla andra som gör så bara snurrar runt pch åker in i saker, men du har ju värsta tekniken!
-  Jag verkligen, fyllde killen i, det såg så himla enkelt ut när du gled fram!
Det var ju en otroligt ovanlig komplimang, men ändå något som jag lätt kan ta till mig. När vi lastade in allt i bilen stod de parkerade bredvid oss. De vinkade gladd och ropade hejdå när de skulle åka iväg.

Det är dagar som den här som gör livet lite mindre trist! Mer sådant! En sak som däremot är tråkigt är att Lost börjar idag, kl 23, vilket är alldeles för sent för mig med tanke på hur tidigt jag gick upp. Men annars kan jag bara "köpa" säsongen på Piratebay.

Engelskan var inställd idag så jag stannade hemma, pluggade teori, lagade gulaschsoppa och tittade på Pochahontas. Eller "chokapontas" som vi säger. Jag vet inte riktigt vad det var, men jag tror jag grät ungefär 3/4 av filmen. Då menar ja inte grät som i tårarna strömmade ner för kinderna, utan mer hade tårarna i ögonen. Föruom i slutet förstås. Det måste vara en världens bästa tecknade filmer, så otroligt vacker. Jag önskar jag kunde sjunga, så jag kunde sjunga på låtarna i filmen.





När jag i fredags var hos Emma tittade vi bland annat på A Walk to Remember, och då kan jag ju säga att jag verkligen grät. Jag borde sluta titta på fina filmer, för jag blir alltid så besviken att någonting fantastiskt aldrig händer mig. Att jag varje dag går igenom ungefär samma mönster som dagen innan. Jag har nästan gett upp hoppet om att hitta denna någon, detta något som jag vill hålla på med resten av mitt liv. Och ändå är jag bara 18 år.

I helgen hände det i alla fall något nytt. På lördagsmorgonen satte sig hela familjen i bilen vid halv sju-tiden, för att åka till Eskilstuna på smideskurs. Vilket betydde att vi spenderade hela lördag och söndag inne i smedjan på Stadsmuséet. Kursledaren var till pappas förtjusning finne, Jussi, och en ganska speciell typ. Han berättade om hur smidet användes idag, om hur han en gång hade promenerat från Piteå till Luleå och lite andra småhistorier. Han tyckte jag hade talang för smidet och sa till mig att söka vidare till en av de bästa smidesskolorna. Han sa till pappa medan jag höll på och arbetade med min kniv:
-  Tråkig unge det här! Hon gör ju inga fel så jag har inget att gnälla på!
Tänk om jag skulle bli smed?


Mina alster från helgen.

Jag bestämde mig för att gå till banken och när jag väl sitter där inne och väntar på min tur kommer en liten tant i pälskappa med en dramaten in genom dörren. Hon pressar med möda upp dörren men tillslut får hon hjälp av en man som håller upp den för henne. Hon sätter sig i soffan bredvid mig efter att ha irrat runt efter nummerlappen, och säger:
-  Swedbank, är inte det banken med det stora trädet?
Det var lappen med studiebidraget hon sett som jag lagt på bordet. Hon påpekar även att jag är inne på fel bank, eftersom jag var inne på SEB. Så fortsätter hon och prata, ganska osammanhängande, om Swedbank och en stor lyckopeng, om hur man löste in sina räntor och om hur duktiga barnbarnen var i skolan. Hon berättar om Viktor som nyss fyllt 18, och Sara som vill bestämma hela tiden och lilla Rebecca som är så söt så söt.

Tillslut är det min tur att gå fram till disken och tanten skrattar lite för sig själv, antagligen åt hela situationen, när jag reser mig upp. När jag är klar vinkar hon mig till sig och säger:
-  Det var riktigt stiliga kläder du har på dig! Ska du på fest?
-  Näe, sa jag.
-  Åh vad fin du är! sa hon och log stort.

Jag är glad att jag bestämde mig för att gå till banken.

Rakt hår. Och jag kan dra fingrarna genom det, vilket jag annars aldrig kan. Jag förväntar mig ju att folk ska hälsa som vanligt i korridoren, men det är många som bara går förbi och inte känner igen mig. Lisa trodde först att hon kommit in på fel lektion när hon såg mig. Tänk att håret kan göra så mycket.

För tillfället sitter jag och försöker hitta billiga flyg till London. Med föga framgång. Dessutom verkar de som designat RyanAir's hemsida vara totalt inkompetenta. Man hittar ju ingenstans. Allt för att göra det så komplicerat för mig som möjligt att hitta ett billigt flyg. Så sitter de säkert där och skrattar.

Jag vet inte om det var för att jag tappade mitt silverarmband i helgen eller om det var för att jag helt enkelt steg upp på fel fot, men allting idag sket sig och ingenting ville det som jag ville. På bilden hade jag ett jättebra idé i huvudet, men när jag väl gjort klart alla plåtar och tryckte blev det inte alls som jag hade tänkt. De andra tyckte det blev jättefint, men det enda jag kunde tänka på var hur misslyckad hela grejen blev och hur fin bilden i mitt huvud var. Eftersom det är måndag var det fikadag på matten, men den som skulle ha fika med sig hade glömt, vilket resulterade i att vi fick sitta hungriga och med lågt blodsocker. Då går det ju inte att räkna matte.

När jag äntligen kommer hem står en påse med mitt namn på i hallen. Pelles handstil. I påsen ligger ett grått paket och ett brev som börjar såhär:
"Goda My!
För något år sedan nämnde Du att Du en natt hade sovit litet dåligt eller om Du gått och lagt Dig sent. I vilket fall var Du trött.
..."
Jag brer mig två mackor och sätter mig i norra flygeln för att öppna paketet. Och innanför det turkosa silkespappret ligger ett bäddset i rött, med mönster av blommor.

Det här gjorde mig så glad och varm att dagens nedgångar nästan krympte till en myras storlek. Jag ringde direkt till pelle för att tacka, och han sa att det är viktigt att man tänker på varandra.

Jag har lately börjat skriva extremt dåligt på msn, missar tangenter och liknande (jag börjar faktiskt tro att jag har dyslexi på riktigt). Jag påpekade detta för Jonas idag, som sa "lugnt, har lärt mig översätta".

My -  gluäuurgh wah wah momomo weeeee!
Jonas -  Ta det lugnt, My säger bara att hon är glad men vill ha mer öl!

Jag var hemma idag för att beskona min hals från världen och ta det lugnt. Vara lite deprimerad, kolla på tv, ta en promenad till Ica och köpa fiskbullar till lunch. Och precis i denna sekund inser jag att jag knappt räknat någon matte alls, och vi har prov på tosdag morgon klockan åtta noll noll.

Herregud herregud herregud.

Nu börjar jag nästan längta lite till studenten. Efter det kan jag göra precis vad jag vill. Slippa ha prov att plugga till, uppsatser att skriva, böcker att läsa. Slippa matteboken. I alla fall för ett tag, tills jag börjar plugga igen. Men det lär ju dröja.

Här är i alla fall tre bilder från veckan i Val Thorens. Fina fina Val Thorens. Jag måste erkänna att jag nog hade lite ångest över matten där också, men det vara bara den allra kortaste stunden då jag tänkte på Sverige eller då Jessica tog fram sina spanska grammatikböcker.

När jag gått på bussen och precis skulle sätta lurarna i öronen säger chauffören i högtalarna:
-  Välkommen på buss 420. Vad jag vet har vi inga förhinder påvägen så vi kommer att hålla tidtabellen. Dessutom vill jag gratulera alla kvinnor på internationella kvinnodagen. Tack för att ni finns.

Hos Sarah gjorde jag aldrig någon matte, utan vi pratade och pratade och pratade. Om allt och ingenting. Det är så sjukt att komma tillbaka till skolan och allt det vanliga och så är det precis som att vi aldrig varit Frankrike, att vi levt på varma koppen, baguetter, konserver och pasta i en vecka, att vi fastade i Menuires med en fransk fitta till tant, att vi dansade loss i sittliften, hinkade öl till dunkadunka på Galna katten (La Folie Douce, och jag vet att det inte betyder galna katten), skåningarna i grannrummet, täbykillarna och de eviga kvällarna på Malaysia. Jag känner att jag borde lägga upp lite bilder, men jag har inte riktigt orken. Men de kommer, det gör de.

Walle har börjat spela gitarr på kvällarna. Idag spelade han på Free fallin'. Det var fint. Jag hoppas han blir riktigt riktigt duktig. Han sa att han kanske ville önska sig en egen gitarr i födelsedagspresent.

Huxflux.
Så var man hemma igen.
Och allting är sig likt.
Förutom blogglayouten märkte jag då.

Uppdate om veckan kommer när jag orkar och vill.