Enbart ljus förblindar, likaså gör enbart mörker
Idag var nog den stressigaste eftermiddagen jag haft på länge inom bildämnet. Det slutade med att jag fick sätta mig och lyssna på Bob Marleys Don't Worry, Be Happy undertiden jag beskar fotona till utställningen. Som tur var hade Erik Almén kommit och räddat världen från undergång en halvtimme tidigare. Så jag funderar nästan på att sätta en liten tackskylt till honom på konstverket. Han är min hjälte.
Jag kom nyligen hem från skolan, där teater tvåorna hade sin fokusveckaföreställning. Den handlade om häxjakten, och dess hemskheter. Det var en riktigt hemsk pjäs, men riktigt bra. Bäst var helt klart Theo, som spelade pastor Haley. Och jag måste säga, att jag blir lite sugen att börja spela teater igen. Men när skulle jag ha tid för det? JAg diskuterade saken med Frida påväg hem och hon sa, efter att jag räknat upp vad min tid går till:
- Det är nog tur att du inte har pojkvän. Det skulle vara lite synd om honom då.
Så sant. Sorgligt, men sant.
En annan sak vi diskuterade idag, vid lunchen, var lycka. Lycka. Vad är lycka? ... Jag vet faktiskt inte. För jag har aldrig upplevt den. Mikaela menade att det är bara något vi hittat på, som egentligen inte finns. Den "lycka" vi känner, är egentligen bara glädje. Och hur fort går inte denna glädje över? För fort, i alla fall. Lycka är för mig det ultimata, det totalt fullständiga, fulländade. Jag tror att denna fullständighet, denna lycka, kan man bara känna sekunderna innan man dör. Om man tycker att man uträttat något i livet, fått något utav det, då kan man vara stolt. Då skulle i alla fall jag vara lycklig. Alltså kan man aldrig bli lycklig. På riktigt i alla fall. Frida sa att man visst kan vara lycklig. Men jag håller inte med. I sådana fall är det den tillfälliga lyckan, den kortvariga. Den är inte den fullständiga, fulländade lyckan.
Men lycka kanske bara finns som tillfällighet? Den kanske aldrig blir fullständig?
Enbart ljus förblindar, likaså gör enbart mörker
(Här är alltså två av de tio foton vi kommer ha med på utställningen. Plus då lådan med själva bollen i.)
Jag kom nyligen hem från skolan, där teater tvåorna hade sin fokusveckaföreställning. Den handlade om häxjakten, och dess hemskheter. Det var en riktigt hemsk pjäs, men riktigt bra. Bäst var helt klart Theo, som spelade pastor Haley. Och jag måste säga, att jag blir lite sugen att börja spela teater igen. Men när skulle jag ha tid för det? JAg diskuterade saken med Frida påväg hem och hon sa, efter att jag räknat upp vad min tid går till:
- Det är nog tur att du inte har pojkvän. Det skulle vara lite synd om honom då.
Så sant. Sorgligt, men sant.
En annan sak vi diskuterade idag, vid lunchen, var lycka. Lycka. Vad är lycka? ... Jag vet faktiskt inte. För jag har aldrig upplevt den. Mikaela menade att det är bara något vi hittat på, som egentligen inte finns. Den "lycka" vi känner, är egentligen bara glädje. Och hur fort går inte denna glädje över? För fort, i alla fall. Lycka är för mig det ultimata, det totalt fullständiga, fulländade. Jag tror att denna fullständighet, denna lycka, kan man bara känna sekunderna innan man dör. Om man tycker att man uträttat något i livet, fått något utav det, då kan man vara stolt. Då skulle i alla fall jag vara lycklig. Alltså kan man aldrig bli lycklig. På riktigt i alla fall. Frida sa att man visst kan vara lycklig. Men jag håller inte med. I sådana fall är det den tillfälliga lyckan, den kortvariga. Den är inte den fullständiga, fulländade lyckan.
Men lycka kanske bara finns som tillfällighet? Den kanske aldrig blir fullständig?
Enbart ljus förblindar, likaså gör enbart mörker
(Här är alltså två av de tio foton vi kommer ha med på utställningen. Plus då lådan med själva bollen i.)
