Onsdag till torsdag
När jag till slut åkte hem från Mill igår, eller i morse, hade horisonten börjat ljusna. När jag gick av bussen hade himlen borta vid Skurubron börjat färgas orange. En katt satt mitt på vägen på en A-brunn och kikade ner i ett av hålen, som om det satt en mus där inne. Jag undrar vad det var den tittade efter. Jag spatserade sakta vidare, med så lätta steg som möjligt för att inte föra för mycket ljud.
Lukterna, ljuden och stillheten blir så påtaglig vid den där tiden på dygnet i juni. Nästan så man kan ta på den. Jag skulle kunna sitta ute med en filt och bara lyssna och känna, helt enkelt bara vara, bli ett med det omkring mig. Det är synd att det har blivit så kallt nu. Annars skulle jag sova ute på verandan, som jag gjort andra somrar. Precis under himlen och med fåglarnas prat i öronen.
Men det enda jag ser nu är bara regn regn regn. Förhoppningvis lär väl sig solen snart att inte vara så blygsam.
Vi tittade på So You Think You Can Dance igår också. Tyvärr hittar jag inte det klippet jag ville visa. Men det var en kille som dansade modernt med ett paraply, otroligt vackert var det. Sedan frågade juryn varför han använde sig av ett paraply och han förklarade med gråten i halsen att hans moster hade gått bort nyligen. Hon älskade att se honom dansa och hade alltid funnits där och vakat över honom. Han beskrev samma känsla med paraplyets beskydd, som en skyddande kupa. Det var så vackert, så tårarna började rinna.
Så eftersom jag inte hittar klippet så får ni se en annan riktigt bra kille.
Tänk om man ändå kunde dansa sådär.
Lukterna, ljuden och stillheten blir så påtaglig vid den där tiden på dygnet i juni. Nästan så man kan ta på den. Jag skulle kunna sitta ute med en filt och bara lyssna och känna, helt enkelt bara vara, bli ett med det omkring mig. Det är synd att det har blivit så kallt nu. Annars skulle jag sova ute på verandan, som jag gjort andra somrar. Precis under himlen och med fåglarnas prat i öronen.
Men det enda jag ser nu är bara regn regn regn. Förhoppningvis lär väl sig solen snart att inte vara så blygsam.
Vi tittade på So You Think You Can Dance igår också. Tyvärr hittar jag inte det klippet jag ville visa. Men det var en kille som dansade modernt med ett paraply, otroligt vackert var det. Sedan frågade juryn varför han använde sig av ett paraply och han förklarade med gråten i halsen att hans moster hade gått bort nyligen. Hon älskade att se honom dansa och hade alltid funnits där och vakat över honom. Han beskrev samma känsla med paraplyets beskydd, som en skyddande kupa. Det var så vackert, så tårarna började rinna.
Så eftersom jag inte hittar klippet så får ni se en annan riktigt bra kille.
Tänk om man ändå kunde dansa sådär.
