Dag 115
Igår var vi och såg The Last Bounce, Bounce's sista show tillsammans, med mormor och Pelle m.fl. Det var fantastiskt. Dock var jag så trött att jag bröt ihop under pausen och hade dessutom glömt kameran hemma, så jag bestämde mig i sista sekunden idag efter jobbet att köpa en biljett och ta revanch!
Och det var fantasktiskt. Episkt, förstklassigt, exklusivt, ypperligt, elegant, explosivt, spänstigt, uttrycksfullt. Även idag grät jag. Men inte av samma skäl som igår, utan för att det här tillfället aldrig kommer att komma igen, att det här är slutet på en så lång tid för dem.
Egentligen vet jag inte riktigt vad jag vill skriva. Jag får liksom inte ut det i ord. Kanske det kommer i morgon, eller dagen efter. Jag vet inte. Men det känns bra i alla fall. Och det var värt fyra hundra riksdaler för att få se undret igen. Och jag är uppfylld till bredden av detta under.
Självklart blev bilderna skit eftersom jag inte hade Kanonen med mig. Men bättre det än ingenting. Jag vill nästan gråta när jag lyssnar på låten, It's True. För it is true.
Och det var fantasktiskt. Episkt, förstklassigt, exklusivt, ypperligt, elegant, explosivt, spänstigt, uttrycksfullt. Även idag grät jag. Men inte av samma skäl som igår, utan för att det här tillfället aldrig kommer att komma igen, att det här är slutet på en så lång tid för dem.
Egentligen vet jag inte riktigt vad jag vill skriva. Jag får liksom inte ut det i ord. Kanske det kommer i morgon, eller dagen efter. Jag vet inte. Men det känns bra i alla fall. Och det var värt fyra hundra riksdaler för att få se undret igen. Och jag är uppfylld till bredden av detta under.
Självklart blev bilderna skit eftersom jag inte hade Kanonen med mig. Men bättre det än ingenting. Jag vill nästan gråta när jag lyssnar på låten, It's True. För it is true.
