My pieces, my entirety

Det är konstigt hur lite jag gör nu för tiden. Eller snarare hur lite jag tar tag i och gör. Jag bryr mig inte ens längre om att ha åtminstone halva köksbordet rent från mina grejer, så resten av familjen inte klagar så hysteriskt mycket. Nu har de fått nog och öst ner alla saker i papperskassar och ställt in i mitt rum. Men jag bryr mig inte ens om att gå igenom påsarna, eller ens flytta på dem. De står mitt innanför dörren, så man måste ta en jättekliv över dem för att ens kunna komma in i rummet. Dessutom måste man vara försiktig var man sätter fötterna i och med att resväskan jag hade i Jordanien fortfarande ligger på golvet mitt i rummet.

Jag borde nog egentligen lägga mig. Till och med min Tamagotchi har gått och lagt sig, så det börjar bli hög tid.

Varför vill ingenting det som jag vill?
Varför ska allting gå åt helvete för mig hela tiden?

Inte konstigt att Frida klagar på att jag klankar ner på mig själv hela tiden och förutsätter att saker kommer gå dåligt. Inte så konstigt med tanke på att det faktiskt går dåligt. Jag har liksom ingen lust längre att försöka. Jag skulle kunna kämpa på och lägga all min kraft på det, precis som jag gjort i 18 år nu. Men jag orkar inte längre. Nu får det fan i mig vara nog.

The higher the flight
The higher the falling the down
The deeper the dive
The higher the chance you´ll drown

Alltså var är du någonstans?
Jag vet inte vad som händer längre.
Med någonting.
Jag behöver dig.

---

Mamma kom hem och sa:
-  Det har hänt något väldigt tråkigt.
Jag blev rädd när hon sa det. Och hon berättade om hur Grann-Janne, mormor och Pelles granne, inte gått att nå under helgen och att polisen senare kommit dit, ringt runt till sjukhusen och undersökt. Sedan visade det sig att han hoppat från Skurubron.

Jag minns att jag såg honom vid bussen för inte allt för länge sedan, men undvikit att gå fram och hälsa. Så jag vet inte när jag sist träffade honom. Men han är en sådan typisk granne, som alltid hälsar med ett glatt "Nämen hej My!", till och med varit med på en del av släktens kräftskivor.

Allting är bara så konstigt. Jag förstår inte.

I varje fall hoppas jag han fått frid nu, eftersom han inte verkade ha det i sitt liv.

Det är vid sådana här tillfällen som jag vill att allting ska bli vitt, blankt och.. ingenting. Det är vid sådana här tillfällen som jag vill vara långt långt bort, på andra sidan jorden. Det är vid sådana här tillfällen som jag inte vill vara alls.

Fan, tänkte du ingenting?

Jag är trött på all skit som hela tiden kommer upp. Folk bajsar mig i ansiktet, slutar höra av sig eller är bara allmännt jävliga. Jag vill att allt ska vara som det var, men det kommer aldrig att hända. Tiden kommer ticka på, och kommer inte ta hänsyn till någon. Det är som att den tickar på med endast en mening: att skada folk. Även om tiden skulle stanna skulle nog inget förändras. Folk skulle fortsätta bajsa mig i ansiktet, sluta höra av sig eller bara vara allmännt jävliga.

Jag måste helt enkelt våga, ta mig i kragen, och inte köpa en tur&retur-biljett, utan en enkel biljett. Slösa alla pengar jag har på den där jävla biljetten så jag aldrig kommer tillbaka.

Det var julgransplundring hos mormor idag med släkten som slutade med att vi lekte "vinken", och alla barn sprang runt som dårar för att inte bli upptäckta å befria de andra genom att vinka. Jag minns när vi lekte det i förskolan. Då tyckte jag nog att det var den roligaste leken av alla.

Dockan på bilden sydde mamma till mig när jag föddes. Hon fick namnet Mollamaija, och blev en av mina favoriter. Min egen Mollamaija.

Mormor kom hit en stund för att få smakråd av mamma. Eftersom det är så kallt ute tar hon alltid på sig ett par täckbyxor när hon ska gå ut, trots att hon har en varm bil att åka i. När jag ifrågasatte detta sa hon bara med en saklig med frågande blick:
-  Men tänk om jag får motorstopp?
Oj, vad mamma och jag skrattade.

Första dagen i skolan. Och redan påväg från tunnelbanan var det som om lovet inte existerade och jag gått i skolan i evigheters evighet. Inne i skolan var stämningen den vanliga, och ingenting tydde på att det faktiskt varit ett tre veckor långt lov. Förutom att engelskaläraren lät oss babbala i ett par minuter innan han startade lektionen och HuvaN hade en massa skvaller från Finland att berätta.

Egentligen tänkte jag att jag skulle komma hem, laga middag och sedan vara extremt produktiv och göra en massa nyttigheter. Men istället har jag spelat Pokémon och diskuterat diverse spel med Walle. Pokémonet är de spel man hade på GameBoy på den gamla goda tiden, som jag nu har fått av Walle på mobilen. Helt fenomenalt! Jag har både green, blue, silvet och gold. Det roligaste var att när jag berättade för Ruffsi och Frida att jag hade det, så sa Ruffsi:

-  Åh, wow!! Får jag kolla när du spelar?

There and back again. Borta bra, men hemma bäst.

Fast jag hade inte haft något emot att stanna i den fridfulla tysta öknen ett par dagar till. Jag hade dock inte, eller snarare min rumpa hade inte klarat av fler dagar på kamelryggen. En dag räckte gott och väl för en ovan liten västerlänning som mig.

Resan hade i alla fall sin början i Aqaba, på ett av Mövenpick-hotellen. Lite tjusigare än den vanliga standarden vår familj brukar ha på resor. Nu reste vi dessutom med en familj till, som heller inte var vana vid tjusigheter. Men som alltid anpassar man sig snabbt till omgivningen och vi trivdes ganska bra.

Men Mövenpick var absolut inte höjdpunkten på resan, utan snarare bara ett litet plus i kanten. Det fantastiska upplevelserna fanns ju utanför hotellets poolområde. Dykningen ner till vraket som låg på Röda havets botten, att flyta omkring som en kork i Döda havet med en tidning i händerna, kladda in sig i den svarta leran från havsbottnen och det enormt stora område som staden Petra sträcker sig över med sina monument och grottor. Utsikten över bergen, Israel och Egypten, den vackra mattorna hos bröderna i Madaba, vattenpipecafét som vi av ren slump passerade i Aqaba och den otroligt blå himlen. Den röda ökensanden och de höga sanddynerna som man kunde åka sandboard ned för och lunchen som Omar och Sania lagade åt oss på öppen eld efter vår vandring genom det trånga bergspasset. Solnedgången som övergick i en magnifik stjärnhimmel och dagen vi spenderade på kamelernas ryggar, skumpandes framåt i maklig takt. 

Trots att det bara var en vecka sedan jag packade min väska, och försökte lägga mig i tid så jag skulle orka gå upp tills taxin kom, känns det som att det var evigheter sedan. Att man på en vecka kan hinna göra så många saker, hinna se så många saker, och framförallt hinna inse och förstå allting som händer.

Det är en fantastisk värld vi lever i, och det får vi inte glömma bort. Många väljer istället att se de många problem som står olösta istället för att se hur mycket vackert vi faktiskt har, bara ett stenkast bort.











---

I morse vaknade jag lite innan nio, och då var det fortfarande halvmörkt ute. Jag hade nästan glömt hur mörkt det är här hemma under vintern när vi var nere i Jordanien. Och jag insåg att jag i morgon måste gå upp innan sju, och då kommer det verkligen vara mörkt. På något sätt känns det mörkret mycket mer påträngande än det mörker vi hade i öknen. Det liksom kryper in under huden på något obehagligt sätt. Antagligen har det med kylan att göra.