Senaste dagarna har hösten varit fin. Solen har strålat från den klarblå himlen och lövens granna färger har lyst upp vardagen. Min annars lite jobbiga vardag har den här veckan tett sig helt okej. Ibland till och med mer än okej.
I tisdags var jag vikarie på en förskola, och då var vi ute hela dagen. Även om det var kallt var det helt okej. Ungarna var supergulliga, och jag fick kommentarer som: "Vad gott du luktar", "Vilka fina fingrar du har" och sådana saker som 6-åringar kan säga.
På onsdagen fick jag inget jobb, så jag krattade hela grusgången och gräsmattan. När jag nu tittar på den jublar hela kroppen för det är så fint. Idag och igår har jag varit syslöjdslärare, och det var faktiskt roligt. Den bästa kommentaren idag var: "När Birgitta är här så är det verkligen kaos, då är det ingen som jobbar! Idag var det helt okej! Kan inte du komma nästa vecka också?" Det var faktiskt många som frågade om ja skulle vara där nästa vecka också.
Nu är det i alla fall oktober. Igår var det sista dagen för den svenska 50-öringen. Om en måndag och en dag fyller jag 19 år. Nitton. Yhdeksäntoista. I morgon fyller mormor 70 år.
Jag drömde om Max förra natten förresten. Han hade jättemycket smutstvätt, så han var tvungen att åka hem för att tvätta. Jag var med honom när han kom hem, men den stora högen kläder i famnen. Hans syster skrek som en galning, för hon blev så glad att se honom.
Idag är det tre år sedan jag tog hål i örat. På dagen. Det var HuvaN som sa det till mig. Jag minns det verkligen. Vi hade haft mentorsdag, och varit och klättrat på Klätterverket i Sickla. Efteråt slängde jag på HuvaN en hjälm och vi åkte med WRF till Forum för att ta det där hålet. Fan vad ont det gjorde. Det var ju inte ett "vanligt" hål, utan där uppe ni vet, där d finns lite bråsk.
Som sagt tog vi ju moppen, smart som jag var. När jag sedan skulle sätta på mig hjälmen igen och åka hem, kan ni ju tänka er hur det kändes i örat. Jag tror att det tog över ett år för det att läka totalt. Oberoende av min hänsynslösa behandling.
Det var en vecka och fyra dagar sedan jag skrev ett blogginlägg sist. Sedan dess har det väl inte hänt speciellt mycket nämnvärt, förutom att SD kommit in i riksdagen. Jag skulle kunna skriva om hur arg jag är över att var femte svensk inte rösta överhuvudtaget, eller hur trött jag är på att skrika på barn hela dagarna, eller om arbetsförmedlingen och alla oengagerade ungdomar, eller att temperaturen nästan aldrig stiger över 15-graderssträcket längre.
Det är höst nu, på riktigt. Jag tittade på väderleken för Strömstugan (åker dit om ett par timmar) som visade regn och åtta-nio grader. Bara det att jag går med ständig huvudvärk tyder på att det är höst. Men löven är i alla fall fina, och solen också när den väl visar sig. Allt har en tendens att lysa på hösten. Det är i alla fall fint.
Jag tänkte på snön idag. Och jag ser faktiskt fram emot den. Jag ser fram emot, eller snarare hoppas på, lika mycket snö som i vintras, så tunnelbanans växlar fryser fast och bussarna inte kommer upp för backarna. Det ska bli fint.
Farväl, nu åker jag till Strömstugan.
Pappa sitter och vaktar på änder i Kirppu. Andjakt i Finland i somras.
Bli inte förvånade om jag stannar uppe hela natten och lyssnar på Swedish House Mafia och städar. Men inna det ska jag bege mig till Mill för att hjälpa henne med en skissuppgift. För jag är en sån otroligt bra vän.
Alltså nu är det såhär. I onsdags var jag hos frisören, för jag tänkte att det skulle få mig att känna mig gladare (med tanke på att jag klippt mig själv i över ett år). Men det hjälpte inte. För då kom ett annat slag i ansiktet. Så igår köpte jag en ny plånbok. Den hjälper nog i sinom tid.
Men jag vill åka någonstans. Lära känna nya människor. Alltså inte bara träffa nya människor, utan faktiskt lära känna dem, bli vän med dem. Eller kanske bara åka någonstans för att slippa tänka på allt som är här hemma.
Det är så konstigt det här med hemma. Det är det absolut bästa stället på hela jorden och man är alltid trygg. Borta bra, hemma bäst. Så är det ju. Men ändå är det olidligt att sitta fast här, inte kunna röra sig ur fläcken, vara tvungen att stå ut med det som händer. Eller inte händer.
Jag tog bilen till Skuru för att ta bild på månen. Eftersom jag inte har något stativ tog jag med mig en pall och ett par pocketböcker att stödja kameran på. Men när jag kom dit hade månen redan gömt sig bakom molnen. Det här var i onsdags natt.
Idag är det söndag. Jag saknar det där tillfället i onsdags. När jag satt på marken mitt i vägen, framför en refug, och pillade med kameran. Under tiden svischade både bilar oh bussar förbi i hög fart. Det var liksom bara jag, och inget annat.
I morgon börjar jobbet igen. Tillbaka till helvetet. Okej, riktigt så farligt är det inte faktiskt. Men det är riktigt jävla jobbigt. Jag hoppas jag överlever i alla fall.
Och jag har lyckats att inte bita av en enda nagel på två veckor. Men det lär väl hända nästa vecka antar ja. Bäst jag klipper ner dem. Kanske.
Jaja. Hejdå. Farväl. Good bye. Au revoir. Nu åker jag till månen och bosätter mig i en av alla dess kratrar. (Som man faktiskt ser otroligt bra med blotta ögat. Tänk att månen är så långt bort och vi ändå kan se den så bra.)
Okej nu går jag. På riktigt. Förlåt, jag menar förstås åker. Till månen. Blubb blubb.
Nu känns det nästan som vanligt. Eller som det var förr, borde jag säga. Jag har spenderat dagen på en vikariekurs i en av skolans salar, så det kändes helt som att sitta på en vanlig lektion. Vi fick fika/lunchmacka nere i Café Blond och fortsatte sedan kursen. När allt var klart och avtalet var påskrivet åkte jag hem. När jag satte mig för att äta mellis kännde jag lättnaden över att för en gångs skull inte ha några läxor, och att jag egentligen kunde göra vad jag vill. Det enda som väntar mig är kvällens danslektion.
Strukturen och innhållet den här dagen är precis som det brukar. Bortsett från känslan jag har att jag känner mig hemma, men inte riktigt hör dit.
Finland var fint. Som vanligt. Kanske ännu finare. Finast.
Det känns så konstigt att vara hemma. Att kunna göra vad som helst. Faktiskt vad som helst. I morgon börjar lixom den "nya eran". Inte sådär jätteradikal början, men det är i alla fall början. Jag ska inte gå i skolan. Jag ska jobba. Dansa ska jag ju göra. Men inte på samma ställe, inte med samma människor, dem jag känner. Så till och med det blir nytt. Det enda som blir kvar är pianolektionerna. Om jag tar dem.
Jag vet inte om jag tycker om det här. På riktigt. Jag vet faktiskt inte.
Ibland när jag är ute och springer så känns det som att jag kan springa i evigheter. Eller i alla fall springa tills jag svimmar. Det är väl ungefär vad jag vill göra nu.
Fjället var fint som vanligt. Och det är något speciellt med att vandra genom myrarna, genom snårskogen och upp på kalfjället. Renarna var där, precis som förra året, och spande in oss för att lista ut vilka vi var. Nere i tjärnarna kunde man se öringen hoppa högt ovanför ytan för att få tag på sin mat. Flugfisket gick med andra ord fint.
Jag hade en sådan enorm lust att bosätta mig där uppe. Blir vän med en ren och leva resten av mitt liv där. Trots att jag var ensam kändes det inte ensamt. Jag var själv, men inte ensam.
Internet gick sönder igår för att det åskade så mycket. Istället för att lägga mig satte jag mig med ett täcke i Walles fönster och tittade på himlen. Var tionde, tolfte, sekund lyste den upp och blev alldeles vit. Ibland kunde man till och med se de små blixtarna vandra genom molnen. Det var häftigt, men ändå läskigt.
Jag hade musik på förut på hög volym, men nu när jag stängt av den hör jag hur regnet smattrar mot taket. Det har regnat hela dagen.
I morgon åker jag upp till Öjarn. Ska bli skönt att komma upp på fjället igen, träffa renarna och slippa allt som har med människan att göra. Ja, nästan i alla fall. Jag har ju alltid mig själv, mormor och Pelle. Jag hoppas det blir bra väder, så fisken biter riktigt mycket på flugorna.
Nu regnar det så mycket så att det låter som en flod utanför huset. Åskar gör det också. Gubben är arg.
(Jag vet att bilden är lite cpkomponerad, och det var egentligen en misstagsbild. Men jag gillar den ändå bäst av dem jag tog på schnigln.)
Jag var inne på skolan idag för att gå på en intervju. Håller ju till på Balettakademien den här veckan för Bounce-lägret, så det var nära och bra.
Efter intervjun bestämde jag mig för att plocka ned mitt 100p-projekt som fortfarande står i källaren (för den ovetande är det en stor installation). När jag kom ned i källaren, och fick se mitt verk igen, kom allting tillbaka. Tanken var att jag skull ta ner bilderna och sedan slänga det jag byggt, men det ville jag ju inte längre. Jag ringde till mamma för att fråga henne om det inte fanns något annat sätt, och när hon svarat frågade hon: - Hur känns det att vara tillbaka? - ... dåligt. - Känns det jobbigt?
Jag kunde inte svara på den frågan. Jag hade bara en stor klump i halsen som växte och växte, och det jag såg blev bara suddigare och suddigare. För även fast det kändes som att komma hem när jag gick innanför skolans dörrar, visste jag att jag aldrig kommer att komma dit igen på samma sätt. Aldrig höra ihop med. Jag trodde jag hade förstått det, men det gick upp för mig först då. Det var som mamma sa, att det inte varit så påtagligt förut. Jag har ju inte varit där sedan jag sprang ut. Visst var studenten en glädjens dag, men för mig var det också en stor sorg.
Resten av dagen var förstörd. Dansklassen gick dåligt, trots att det var en ascool koerografi från Globen som David lärde oss. Det enda jag kunde känna var den där ensamma, borttappade känslan, av att inte tillhöra någonting.
Jag har i alla fall bestämt mig för att ta hem lite av projektet (dvs så mycket som får plats i bilen), och bygga upp hemma. Jag ska bara fundera ut något fiffigt ställe. Jag tycker verkligen om det, trots att det drev mig till vansinne hela höstterminen och jag visste varken ut eller in.
Innan jag gick från skolan gick jag upp till mitt skåp. Det var tomt, sånär som på de grejer jag lämnat till min efterträdare: en välkomstlapp, en bild på pikatchu Ruffsi ritat, två serier, prince Charming utan ben och en torkad blomma.
Igår var jag, Walle och mamma och badade i Trollsjön. När Walle låg och kisade mot solen sa han något så fint. - Vågorna är så fina. Det är guld på dem. Jag förstog inte riktigt. - Ja, men titta. Det blir som guld på vågorna. Och mycket riktigt, det var guld på vågorna.
Idag var jag och köpte Fridas födelsedagspresent. Och så lämnade jag in Mills present för lite finlir. Det kommer bli fint.
När jag pratade med Frida i telefon hittade jag en liten skiss jag ritade för några veckor sedan. Det var en idé jag fått från en utställning, som jag sedan skissat ner. Tanken är att det ska bli en tatuering på något fiffigt ställe. När jag förklarade för Frida hur den ser ut tyckte hon att det lät lite ledsamt. Men jag tycker den är fin. Och precis rätt. Men först måste jag hitta rätt bild på Lilla My och tatuera den. Utan den blir det ingenting.
Åker till Strömstugan idag. Ska bli skönt, eftersom jag inte riktigt vet vad jag ska göra här hemma. Och här har ni en pruttbild jag tog för en knapp månad sedan.
Bäst jag inte skriver så mycket. Veckan som var får beskrivas med bilder. Bilder säger ju trots allt mer än tusen ord. Det var i alla fall Arvika och artisttransport.
Idag har det gått exakt ett halvår. Delar man 365 på två får man 182,5. Den andra halvan av året består bara av ett enda stort frågetecken. Eller många små snarare.
Jag gick ut med Emma och hennes hundar och påvägen träffade vi Bea. Vi satte oss ned och pratade lite, och så kom två barn förbi. De stannade och tittade en stund på oss utan att säga något, så jag sa: - Ni får klappa om ni vill, och tänkte att de vill förstås hälsa på hundarna. Då säger flickan: - Nej vi behöver inte klappa. Men jag undrar om ni kanske vill smaka en jordgubbe? Jordgubbarna hade hon i en grön burk i handen, självplockade från eget land. Hon sträckte blygt fram burken och vi tog varsin. När vi smakat och berömt dem såg hon så nöjd ut, sa hejdå och sprang iväg mot sitt hus.
När jag kom hem från jobbet med tre kronärtskockor och tre askar jordgubbar hittade jag den här lappen i köket. Först tänkte jag bara att det är en vanlig reklamlapp, och var påväg att slänga den i papperskorgen. Sedan tittade jag närmare på den. Och jag hade roligt ganska länge åt den där lilla lappen.
